Böcker

Böcker

torsdag 28 februari 2013

Slutet på eländesmånaden


Februari må vara årets kortaste månad, men i år kändes den särskilt lång, kall och trist. Väldigt stressig och fullt med jobb var det också, men trots det hann jag faktiskt ändå läsa och blogga en del. Bland annat kom jag igång på allvar med den utlovade klassikerläsningen, där jag läste Dr Jekyll och Mr Hyde, Världarnas krig och Jorden runt på 80 dagar. Dessutom tog jag mig an en riktigt gammal sak, Journal of the Plague Year, som beskriver pesten i London under 1600-talet. Ruggigt värre, och det blir ju en extra otäck dimension när man inte kan säga till sig själv att det bara är påhitt... Hur som helst var klassikerläsningen kul, både för att jag återupptog bekantskapen med böcker jag läst för länge sedan och för att det helt enkelt var ett antal bra böcker. Det är ju inte för inte som de blivit klassiker! Framöver kommer det garanterat mer av den här varan, även om jag inte bestämt mig för vad det blir ännu.

En del nytt blev det också. Månadens mest omtalade bok var Beautiful Creatures, som nyligen kommit ut på svenska och nu också hade premiär som film. Jag jämförde den med en annan liknande bok, City of Bones, och nja, bägge hade väl sina brister. En riktigt bra bok – med marginal månadens bästa – var Illyria, men så är ju Elizabeth Hand en pålitlig författare. En annan mycket läsvärd sak var Among Others, också den en riktigt ljuspunkt i allt det februarigrå.

Peppats för nya böcker har det gjorts en hel del den här månaden, för det är ju ett antal böcker att vänta framöver som verkar riktigt lovande. Om bara någon vecka kommer en ny bok av Simone St. James, sedan följer Joe Hill i april och Stephen Kings fortsättning på the Shining som kommer i september. I oktober kommer sedan Donna Tartt med en ny bok, den första på många år. Framför allt när det gäller de här två senare böckerna är förväntningarna på toppnivå. Och lita på att jag kommer att tjata om dem framöver, ingen kommer att missa att de är på väg!

En annan sak som jag gjorde under februari var att ta mitt ansvar som störste Deborah Harknessförespråkare bland bokbloggarna, när jag kontaktade förlaget för att höra mig för om den fortsatta utgivningen på svenska. Synd att det blev ett negativt svar där, för det verkar finnas ett antal hängivna läsare. Jag ser på statistiken för min blogg att det är många som söker efter information om hennes böcker där, så ett antal svenska läsare finns det väl i alla fall.

Mer då? Tja, jag funderade över hur varulvarna förändrats i litteraturen, klagade över radions program om böcker, tipsade om vinterskräckisar och surade över bokrean. Men nu ser vi framåt! Februari slutade med en ny bekantskap, nämligen Elly Griffiths trevliga arkeologideckare. Och så håller jag på att läsa en underbart sorgsen spökhistoria, som jag nog skall ta och läsa klart precis just nu. Allt det här kommer ni få läsa mer om så fort vi kommer in i mars!

tisdag 26 februari 2013

Åh nej, inte ännu ett inlägg om bokrean!

Så var det dags för bokrea igen, och precis som så många gånger förr kände jag mig totalt o-pepp inför detta. Detta kan låta väldigt konstigt, för alla årets andra dagar brukar jag vara ständigt redo att inhandla en bok eller två. Eller flera. Jag kan också känna en viss nostalgi inför konceptet bokrea, för visst fanns det en tid när den kändes mycket mer angelägen. Till exempel brukade det förr om åren ofta finnas intressanta böcker inom ämnen som historia, som jag brukade passa på att köpa. Nu hittade jag inte något i den genren.

Påtagligt är att jag verkar dela denna känsla av ointresse för bokrean med många bloggkollegor, för man får leta rätt länge för att hitta ett positivt inlägg om rean runt om på olika bloggar. För egen del beror den hastigt falnande köplusten nog på den form som rean har. Det som reas ut är ju till stor del halvnya inbundna böcker, vilket är något jag sällan köper. Inbundet kan jag kasta mig över därför att jag vill ha en bok som är helt ny och färsk från tryckpressarna. Men om jag inte slår till direkt kan jag lika gärna vänta tills boken ifråga kommer i pocket, så blir den enklare att släpa med sig i väskan också. Alltså lockar inte de inbundna böckerna på rean. Är de bra har jag dem redan hemma, men i annat fall är det ju sådant som jag på sätt och vis redan valt bort. Men visst finns det undantag. Vissa böcker kommer ju inte i pocket, och då är det trevligt om man kan hitta dem till reapris. Tyvärr tycker jag att reakatalogerna innehåller alltför få sådana böcker, istället är det rätt mycket storsäljare man rear ut – trots att de inte sällan redan är utkomna i pocket.

I alla fall, på vägen hem från jobbet kunde jag ändå inte motstå att kvista förbi Sf-bokhandeln för att se om de hade plockat fram något spännande ur gömmorna på rean. Och jag slog till på två böcker, så nu har jag faktiskt reashoppat litet grann i år! Det jag köpte var De åttas hemlighet av Katherine Neville, som skall vara någon slags Dan Brown-artad historia (fast den är skriven före hans böcker, så det är inte någon kopia). Sedan blev det The Death Watch av Ari Berk, som skall vara en "gothic fantasy" om en tonårskille som upptäcker att hans pappa varit en "undertaker", dvs någon som förde över dödas själar till andra sidan. Och på något sätt råkar han ta över det här uppdraget.

Det återstår att se om någon av böckerna håller måttet, bägge får väl beskrivas som chansningar. Men kanske det finns någon annan som lyckats fynda på rean?


fredag 22 februari 2013

Having a fangirl moment ...


Igår skrev jag här på bloggen om en novell jag läst som var skriven av Stephen King och Joe Hill tillsammans. Vad jag inte riktigt uppfattade när jag laddade ned den var att det dessutom ingick varsitt smakprov ur respektive författares kommande böcker. Och ojoj, efter att ha läst igenom de sidorna steg mina förväntningar i höjden!

En bok jag har peppat för förut är NOS4A2 av Joe Hill som släpps i april. Titeln antyder att den har  någon slags vampyrtema, men att döma av de sidor jag nu har läst (inledningssidorna) ligger det här väldigt långt ifrån twilight-sorten av vampyrer. Det är nog en rätt obehagligt historia, skulle jag tro ... and I'm not saying that's a bad thing..! Jag gillar annat som Joe Hill har skrivit, så jag tror stenhårt på den här boken.

Men det som verkligen försatte mig i total OMG-stämning var inte Joe Hill, utan smakprovet ur Stephen Kings nya bok. Det är alltså Doctor Sleep, fortsättningen på The Shining, kingens skräckklassiker från 1977. Den här boken har många höga förväntningar på, men jag måste erkänna att jag har varit rätt skeptisk. Kan det verkligen fungera att skriva en fortsättning på en bok när det gått nästan 30 år sedan den första kom ut? Inte heller vilken bok som helst, the Shining är ju och har varit en riktig milstolpe inom skräckgenren både som bok och film. Hur följer man upp en sådan sak på ett vettigt sätt utan att göra alla besvikna? Men alltså, de här första sidorna som jag läst svepte in mig i handlingen och lyckades på ett helt otroligt sätt knyta an till de delar i the Shining som berörde mig allra mest – trots att det nu är många år sedan jag läste den boken. Och sedan var det slut, jag fick ju bara ett par sidor! Det går ju inte, jag vill läsa hela boken NU! Jag bara MÅSTE! Men den kommer inte förrän i SEPTEMBER ... Oooh, denna väntan!

torsdag 21 februari 2013

När skräckmästarna samarbetar...


Kan ett fält med högt gräs vara skrämmande? Kanske inte i vanliga fall, men när Stephen King och Joe Hill tillsammans sätter tänderna i ett ämne kan det inte bli annat än läskigt. Tro mig, grönskan som man möter i In the Tall Grass är ingenting man vill uppleva i verkligheten.

In the Tall Grass är en novell som finns i e-boksformat, perfekt läsning när man vill koppla bort trängseln i rusningstrafik på tunnelbanan. Själva berättelsen handlar om ett syskonpar som stannar vid vägkanten för att hjälpa ett barn som gått vilse i ett fält med högt gräs. Ni kan själva lista ut att situationen verkligen inte är så enkel som den förefaller vara. Precis som man kan vänta sig när de här bägge skräckmästarna är i farten blir det otäckt, på flera olika sätt till och med. Berättelsen rymmer både psykologisk skräck och mer splatterartade inslag. Heeelt ok läsning!

tisdag 19 februari 2013

Arkeologideckare



Deckare är det ju många som gillar att läsa, men det har aldrig riktigt varit en genre som passat mig. För det mesta föredrar jag andra böcker, men visst har jag klämt en och annan deckare under åren. Det har varit allt från Dorothy Sayers och Maria Lang till Donna Leon och Patricia Cornwell. Vanliga polisdeckare är inte något jag går igång på, men det finns ju andra sorter. Innehåller de tillräckligt mycket svärta och gärna litet mer mystiska inslag än bara vanliga mord, då kan även jag bli intresserad. Blanda in litet historia, mysko arkeologiska fynd, hemliga sällskap och skumma religiösa sekter, då är jag verkligen med på noterna.

En sorts sådana deckare som jag har fått rekommenderade är Elly Griffiths böcker om arkeologen Ruth Galloway. Jag har plockat upp den första boken i serien, Flickan under jorden, och det är trevlig läsning åtminstone så långt som jag kommit (ungefär halva). Visst finns det en polis och ett mord eller två med, men det som står i fokus är mestadels andra saker. Och rätt spännande är det också!

Någon deckarfanatiker kommer jag aldrig att kunna omvändas till, men är inte nödvändigt för att man skall kunna uppskatta den här boken. Tack Dark Places, Enligt O, Bokomaten, Fiktiviteter med flera för att ni peppat för Elly Griffiths! 

måndag 18 februari 2013

Klassikerläsning: Jorden runt på 80 dagar


Jorden runt på 80 dagar, eller Around the World in Eighty Days som den heter i den engelska versionen jag läste, är Jules Vernes klassiska berättelse från 1873 om en minst sagt inåtvänd jordenruntresa. Den ursprungligen skriven på franska, men passade rätt bra att läsa på engelska eftersom huvudpersonen är så brittisk som det bara går att bli.

Phileas Fogg är en engelsk gentleman, så pass rik att han inte behöver arbeta, men samtidigt så självcentrerad och ointellektuell att han inte engagerar sig i vetenskap, kultur eller annat som en person i hans ställning kan förväntas göra (detta enligt författaren, alltså). Istället tillbringar han i princip hela sin tid på en herrklubb, där han äter sina måltider, läser tidningen och spelar kort. Han är både envis och en besserwisser av stora mått, vilket är anledningen till att han en dag hamnar i en synnerligen besvärlig situation. Efter att ha slagit vad med några andra personer på klubben om ifall det är möjligt att åka runt jorden på 80 dagar, tvingas han resa iväg för att bevisa att detta är sant. Nu har Phileas Fogg en orubblig tro på tillförlitligheten hos tåg och fartyg i den moderna världen under slutet av 1800-talet, så han är inte det minsta orolig för att förlora sitt vad.

Den som i likhet med mig har erfarenhet av tågpendling tycker naturligtvis att det är otroligt komiskt att någon skulle ha en så grundmurad tillit till förmågan att hålla tidtabellen, men så är det här en annorlunda värld. Phileas Foggs resa jorden runt tar honom till större delen genom engelska kolonier, förutom när han reser genom USA. Det han litar på är helt enkelt det brittiska imperiets förmåga att upprätthålla ordning, på dess förmåga att styra världen. Naturligtvis visar det sig inte vara så lätt som han tror, men det är det å andra sidan inte heller alltid att åka med tåget mellan Stockholm och Uppsala.

Jorden runt på 80 dagar är en rätt underhållande berättelse om en rätt hopplös person. Phileas Fogg är inte någon upptäcksresande, men inte heller någon turist. Han är inte intresserad av att se något under sin resa, inte heller att träffa människor från andra kulturer. Istället beter han sig ungefär som om han vore kvar hemma, och bryr sig oftast inte ens om att titta ut genom fönstret på landskapet de passerar igenom. Hans betjänt Passepartout, som också är med på resan, är mer intresserad av att se sig omkring på de platser de kommer till, men inte Mr Fogg själv som inte heller är ute efter att lära känna några nya människor från andra länder. Det gör att i princip alla som förekommer i boken är antingen engelsmän eller möjligen amerikaner. Det finns undantag, som den vackra Aouda som de träffar i Indien, men annars förblir människor från andra kulturer helt och hållet icke-personer. Phileas Fogg framställs ur den här synvinkeln inte som någon vidare sympatisk representant för britterna. Han har dock andra mer försonande kvaliteter, som att han faktiskt flera gånger riskerar sin resa för att hjälpa andra. Trots allt är det han som är bokens hjälte, och visst blir resan en vändpunkt i hans liv även om det inte alls var något sådant han hade tänkt sig.

Jules Verne har med Jorden runt på 80 dagar lyckats skapa en bok som ännu 140 år efter att den gavs ut fortfarande är rolig att läsa. Även om man vet hur det går är det rätt spännande att läsa om jakten mot klockan för att hinna fram, något som försvåras av att Phileas Fogg hela resan igenom är förföljd av en polis (Mr Fix) som är övertygad om att denne är en bankrånare på flykt. Boken är alltså underhållande läsning, samtidigt som man utifrån den också kan fundera över sådant som modernitet, kolonalism och imperialism. Boken är ju skriven i en tid då både britter och andra nationer såg det som självklart att de skulle kolonisera och styra upp stora delar av världen. Att Phileas Fogg anser att det nästan är som att komma hem till England att komma till Indien, det säger en hel del.

söndag 17 februari 2013

OMG-peppning, eller kan inte februari ta slut snart?!


Det har klagats mycket på den trista februari på sistone, men här är ytterligare ett skäl att längta tills dess den här eländiga månaden tar slut. Mars kommer nämligen med nya böcker, och vissa av dem verkar väldigt spännande. Det gäller till exempel den bok jag tänker peppa stenhårt för nu! Den 5 mars kommer An Inquiry Into Love and Death, som är skriven av Simone St James. Hon har tidigare skrivit The Haunting of Maddy Clare, som jag hyllade här på bloggen i höstas.

Så här står det på Adlibris om An Inquiry Into Love and Death:
In 1920's England, a young woman searches for the truth behind her uncle's mysterious death in a town haunted by a restless ghost ... 
Oxford student Jillian Leigh works day and night to keep up with her studies -- so to leave at the beginning of the term is next to impossible. But after her uncle Toby, a renowned ghost hunter, is killed in a fall off a cliff, she must drive to the seaside village of Rothewell to pack up his belongings. 
Almost immediately, unsettling incidents -- a book left in a cold stove, a gate swinging open on its own -- escalate into terrifying events that convince Jillian an angry spirit is trying to enter the house. Is it Walking John, the two-hundred-year-old ghost who haunts Blood Moon Bay? And who beside the ghost is roaming the local woods at night? If Toby uncovered something sinister, was his death no accident? 
The arrival of handsome Scotland Yard inspector Drew Merriken, a former RAF pilot with mysteries of his own, leaves Jillian with more questions than answers -- and with the added complication of a powerful, mutual attraction. Even as she suspects someone will do anything to hide the truth, she begins to discover spine-chilling secrets that lie deep within Rothewell ... and at the very heart of who she is.

Att döma av det här kan vi alltså förvänta oss 1920-tal, ett hemsökt hus, spökjägare och en intressant kvinnlig huvudperson. Om man sedan har i minnet att den förra boken var alldeles utmärkt, så låter det här helt otroligt bra. Möjligen kan jag tycka att det låter som litet för mycket med den där "handsome Scotland Yard Inspector", men vi det löser sig väl hoppas jag. Här har vi i alla fall ytterligare en bok att se fram emot!

lördag 16 februari 2013

Illyria

Det finns ingen som är lika bra som Elizabeth Hand på att skildra den där vemodiga känslan av att livet gått en förbi, av att drömmar förblivit just drömmar. Av att ingenting blivit så som man hade hoppats, så som det hade kunnat bli om saker hade varit annorlunda. Om man själv hade varit en annan.

Illyria handlar om Madeline som växer upp i skuggan av en stor familj och minnet av sin gammelmormor som varit en mycket känd skådespelerska. Hennes närmaste vän under barndomen, och stora kärlek i tonåren, är kusinen Rogan. Riktigt lycklig är hon bara i de stulna ögonblick de tillbringar tillsammans, gömda från världen. Problemet är bara att ingen i deras omgivning tycker att deras förhållande är något att satsa på. Det här är en rätt kort roman, men den spänner ändå över flera decennier i Maddys liv. Framför allt handlar dock om hennes tonårstid, och den uppsättning av Trettondagsafton som både hon och Rogan deltar i.

Med Illyria visar Elizabeth Hand än en gång varför hon är husgud hos såväl mig som ett antal andra bokbloggare. Här har vi återigen en rent magisk historia som är både vacker och på något sätt obönhörlig. Maddy är inte en huvudperson som berör på samma sätt som till exempel Cass Neary i Generation Loss, men det är just det som är poängen. Hon är inte destruktiv eller misslyckad, men ändå inte heller en person som någon riktigt lägger märke till eller bryr sig om. Och det är ju verkligen inte så man vill att det skall vara, även om man i likhet med Maddy egentligen inte har något att klaga på. Men hon lever hela tiden med den där känslan av att livet aldrig börjar på riktigt.

Illyria är en otroligt läsvärd bok. Jag har bara en sak att säga: mer Elizabeth Hand!


fredag 15 februari 2013

Vinterskräck, i motsats till februaridepp


Jag tillhör dem som tycker att vintern är sååå tråkig. Det är alldeles för kallt, alla kläder är bylsiga och tunga, bussar och tåg är alltid försenade. Bor man i stan är snön verkligen bara jobbig när snövallarna täcker halva trottoaren och skorna blir blöta av slask. Men man kan ju inte deppa ihop för det, för vinter blir det ju oundvikligt i den här delen av världen. Istället för att fastna i den grå februaritristessen kan man ta fasta på det som kan göra vintern litet mer farlig och spännande.

Nu skall ni verkligen inte tro att det är några halsbrytande vintersporter jag talar om, för sådant ägnar jag mig inte åt. Nej, jag pratar om riktigt mörker och verkligt otäck vinter, sådan som man bäst upplever hemma i den trygga läsfåtöljen under en varm filt. För det finns faktiskt en del rejält ruggig skräcklitteratur som utspelar sig på vintern, där det är just mörkret och kylan som bidrar till den läskiga stämningen.

En given titel när det gäller vinterskräck är Michelle Pavers Evig natt (Dark matters), om en man som deltar i en vetenskaplig expedition på Spetsbergen. Solen går inte upp på flera månader, hans kollegor tvingas lämna honom ensam kvar i ödemarken och mystiska skuggor rör sig i mörkret. En riktigt skrämmande bok! Det där med att solen inte syns till under vintern är en viktig faktor även i 30 Days of Night av Steven Niles, vilket alltså är serieboken som sedan blev till filmen med samma namn. Den här boken köpte jag nyligen och har inte hunnit läsa ännu (jag har sett filmen), men en recension kommer här på bloggen framöver. Premisserna är i alla fall underbara för alla vampyrälskare: när dagarna är mörka under vintern är vampyrerna vakna dygnet runt. Inte någon bra känsla att vara jagad av vampyrer och veta att gryningen inte kommer förrän om en månad...

En sista riktigt bra vinterskräckis är The Terror av Dan Simmons, som också den handlar om en expedition till nordliga trakter. I det här fallet är det nordvästpassagen som skall utforskas, vilket på många sätt är en utmaning. Det är kallt, mörkt, naturelementen är obönhörligt stenhårda och dessutom är det till råga på allt något ännu mer skrämmande som attackerar – men vad är det för något? Senaste nytt är faktiskt att den här boken kanske kommer att bli till en tv-serie. Enligt SFX har samma bolag som tidigare gjort bland annat The Walking Dead annonserat att de börjat jobba med en tv-version. Vägen från detta och fram till att vi kan se det hela på tv brukar vara ganska lång, men kanske det så småningom blir något sevärt. Jag börjar i alla fall fundera på om jag skulle läsa om The Terror. Det vore kanske rätt sätt att angripa känslan av att jag fått nog av vintern?

torsdag 14 februari 2013

Blodsmagi

Blodsmagi av Tessa Gratton är ytterligare en YA-bok om ungdomar som upptäcker att de har magiska förmågor. En egen vinkel finns det, i och med att magin är knuten till blod – fast utan att det finns minsta lilla vampyr någonstans.

Boken handlar om två ungdomar, Silla (Drusilla) och Nick (Nicholas). Den börjar med att Silla får tag på en bok med trollformler och upptäcker att de faktiskt fungerar. Litet läskigt är det dock eftersom alla formlerna kräver att man använder blod. Hon försöker i alla fall utforska magin tillsammans med sin äldre bror och så Nick, som är ny i stan och som blir hennes pojkvän. Först är allt bara roligt och spännande, men snart inser de att magi har ett pris. Det är extremt ansträngande att utöva den, både fysiskt och psykiskt, men den är också farlig. Kanske var det magi som låg bakom Sillas föräldrars död? Och är det någon som är ute efter att skada dem nu?

Blodsmagi är i mitt tycke en bok som tar sig efter ett tag och blir riktigt spännande mot slutet. I början tyckte jag inte alls om den, inte minst på grund av huvudpersonerna. Silla skall föreställa deprimerad eftersom hennes föräldrar dött under hemska omständigheter och Nick för att han har en hemsk styvmamma, men de framstår ändå som så läskigt lyckade hela tiden. Sådana där som alla gillar och alla vill vara ihop med. Silla sägs utan problem kunna få huvudrollen i skolpjäsen, om hon bara vill. Fast det gör hon inte. Och när de blir ihop går det så enkelt, inte mycket till tonårsångest där inte. Jag får känslan av att författaren för handlingens skull behöver ha Nick och Silla som ett par, men inte vill lägga alltför många sidor på att det skall hända.

Det börjar alltså med en naiv tonårsförälskelse för de bägge huvudpersonerna, både i varandra och i magin. Om det kändes litet för enkelt, så blir det sedan mycket bättre. I takt med att det blir allt mer obehagligt när Silla hela tiden skär sig i händerna, tätnar också stämningen. Silla och Nick inser efter hand att de fångats i ett nät av intriger med trådar långt tillbaka i tiden, där de själva utan att vara medvetna om det dragits in i riktigt farliga saker.

Blodsmagi är en bok som jag gärna kan rekommendera, och där man absolut skall läsa vidare även om de första kapitlen känns litet väl klyschiga. Mycket blod blir det dock, det måste man vara beredd på. Fast i dessa tider av hästköttsskandaler kanske det ändå inte är aktuellt att sätta i sig några blodiga biffar samtidigt som man läser boken...

Blodsmagi har jag fått från Booked.

onsdag 13 februari 2013

Den bästa boken någonsin...


Om du skulle hamna på en öde ö och bara fick ta med en enda bok, vilket skulle det då bli? Förutom att frågan är konstigt ställd (man packar väl inte inför att bli strandad någonstans?), så skulle det vara något av ett omöjligt val. Jag vill ju ha massor med böcker, hela tiden. Men om jag skulle peka ut en bok som betyder extra mycket för mig och som jag skulle kunna läsa om och om igen – och som jag har läst många gånger redan – så blir det The Secret History av Donna Tartt.

Att den här boken kommit att betyda så mycket för mig beror kanske inte bara på att den är otroligt bra och tar upp teman som jag verkligen går igång på: universitetsmiljö, antiken, mörka hemligheter och ond bråd död. Jag tror också att jag lyckades läsa den för första gången vid exakt rätt tillfälle, precis då jag kunde tillägna mig den maximalt. Det var när jag själv gick på universitetet som jag upptäckte The Secret History, och även om min pluggtillvaro var långtifrån sådan som i boken identifierade jag mig ändå på något sätt med huvudpersonerna. Precis som dem har jag faktiskt läst klassisk grekiska...

Donna Tartt är inte direkt någon produktiv författare. Efter The Secret History (1992) dröjde det ett decennium tills nästa bok var klar, The Little Friend (2002). Sedan dess har det inte hörts någonting, förrän nu. Enligt uppgift i bland annat New York Observer skall The Goldfinch komma till hösten, närmare bestämt den 22 oktober. På Amazon finns en beskrivning av innehållet: 

"A young boy in New York City, Theo Decker, miraculously survives an explosion that takes the life of his mother. Alone and determined to avoid being taken in by the city as an orphan, Theo scrambles between nights in friends' apartments and on the city streets. He becomes entranced by the one thing that reminds him of his mother: a small, mysteriously captivating painting that soon draws Theo into the art underworld."

Kan bli hur bra som helst, inte sant? Det är ju ändå Donna Tartt det är frågan om! Peppen för den här boken kommer att bli enorm innan den äntligen kommer. Andra som väntar ivrigt är Dark Places – och säkert många, många fler.  

tisdag 12 februari 2013

Att kommunicera med andra civilisationer...


I senaste Magasin Ping (som ges ut av DIK-förbundet) finns det en artikel om människans försök att kontakta utomjordiska civilisationer, inte minst i form av att vi skickar information om livet på jorden ut i rymden. I artikeln intervjuas idéhistorikern David Dunér (expert på "interstellär kommunikation"), som betonar svårigheten i att kommunicera med "en civilisation som vi inte delar någonting med". Men trots alla tänkbara kommunikationsproblem har det gjorts försök på den vägen, till exempel med rymdsonderna Voyager 1 och 2. De skickades iväg 1977, rakt ut i rymden och har vid det här laget kommit till utkanten av vårt solsystem. Med dem följer en slags grammofonskivor med information i form av bilder och ljud från jorden (hälsningar på olika språk, musik och diverse naturljud). Andra former av rymdkommunikation finns också, för även om ingen någonsin lyckats få kontakt eller ens hittat spår av intelligent liv finns det folk som inte ger upp. Proffs på att avlyssna rymden är forskarna på SETI-institutet, medan andra mer fokuserar på att kommunicera utåt. I artikeln talas det bland annat om projektet "Prata med rymden" där Christer Fuglesang är inblandad och som går ut på att man sänder meddelanden från svenska skolbarn ut i rymden.

Jag tyckte den här artikeln var intressant utifrån min läsning av The War of the Worlds, som jag skrev om här på bloggen igår. Förutom att den boken verkligen handlar om en kontakt med en annan civilisation där bägge parter på grund av aningslöshet lider avsevärd skada, tar den också upp det här med att skicka information om sin kultur ut i rymden. När man i boken upptäcker marsianernas första rymdfarkost förstår huvudpersonen först inte att det finns varelser inuti, utan tror att det är en behållare av något slag. Hans första tanke är en förhoppning om att den skall innehålla texter, mynt eller modeller och börjar direkt fundera över problemen kring att översätta sådana texter. Med andra ord förväntar han sig en intelligent kontakt, ett fredligt och intellektuellt kulturutbyte som en akademiker kan uppskatta. Hade han bott på en annan planet hade han varit den perfekte mottagaren av någon av Voyagersonderna.

Som det pionjärverk The War of the Worlds är, lyckas den här fånga in dubbelheten i förväntningarna på kontakter med andra civilisationer. Så har det här sedan beskrivits i ett otal böcker och filmer som följt efter H.G. Wells bok. Vi vill att ett möte med liv på en annan planet skall vara fredligt och intellektuellt utvecklande, men samtidigt är vi rädda för att det skall sluta i katastrof... Och givetvis säger detta samtidigt en hel del om människors förhållande till varandra på vår egen jord, man behöver verkligen inte söka sig ut i rymden för att det skall bli konflikter i möten mellan olika kulturer. Vilket faktiskt Wells också tar upp i The War of the Worlds. Han var tidigt ute med allting, verkar det som.

Artikeln i Magasin Ping kan man läsa i pdf-version här. Mer om Voyagersonderna hittar man hos NASA, närmare bestämt här. Dessutom kan man läsa mer om SETI och om Prata med rymden.

måndag 11 februari 2013

Klassikerläsning: Världarnas krig


The War of the Worlds (Världarnas krig) av H.G. Wells är en tankeväckande bok, som inte för inte blivit en klassiker. Det är en av de första böckerna som tar upp mötet mellan människor och utomjordingar, vilket annars inte direkt är något vanligt tema i 1800-talslitteraturen. Boken kom ut för första gången 1898, vilket alltså innebär att den är skriven i en tid när rymdfärder verkligen bara var science fiction. Men astronomer fanns, liksom också en undran över vad som dolde sig ute i rymden.

Huvudpersonen i The War of the Worlds (vars namn man inte får veta) är filosof och författare, men intresserad av vetenskap.  Genom honom får man uppleva att England blir invaderat av mystiska bläckfiskliknande varelser från Mars, som sprider död och förstörelse kring sig. Människorna närmar sig först nyfiket de utomjordiska besökarna, men dessa svarar med att ta till vapen. Det är dessutom vapen som inte liknar något som finns på jorden: dels kemiska vapen, där människor dödas av en giftig gas, dels en slags "heat-ray", vilket man föreställer sig fungerar ungefär som laservapnen som är så vanliga i moderna sf-filmer. Den engelska militären har inte någon chans att stå emot med sina jämförelsevis ineffektiva vapen.

Boken är delad i två delar, "the Coming of the Martians" och "the Earth under the Marsians". Handlingen utspelar sig på två plan, där ett är hur marsianerna attackerar och tar över, ett handlar om hur huvudpersonen  söker efter sin hustru. Det är inte någon särskilt lång bok, men den är verkligen packad med saker att diskutera och häpnas över. Man skulle utan problem kunna ordna ett helt kandidatprogram på universitetet där man bara studerade teknik, naturvetenskap och filosofi utifrån vad som tas upp i The War of the Worlds. Förutom rymdfarkoster och avancerad vapenteknologi får man också diskussioner om bland annat evolutionen (inte okontroversiellt i slutet av 1800-talet), klimatfrågor (ffa på andra planeter), immunförsvar (hos människor och utomjordingar), om hur man skall förhålla sig till "den andre" (i form av utomjordingar eller andra människor) och om brittisk imperialism (som verkligen tar stryk när marsianerna kommer). Plus mycket mycket mer.

Fascinerande är också hur mycket som senare tiders författare mer eller mindre medvetet har hämtat från den här boken. Förutom hur mycket som helst i över ett århundrade av sf-litteratur kommer jag på två exempel. Marsianerna har rätt värdelösa kroppar och rör sig därför i en slags stora maskiner ("tripods", för de har tre ben).  Förutom det där med benen påminner det en del om the Daleks i Doctor Who, som ju också är en maskin med en rätt hjälplös (men aggressiv) rymdvarelse inuti. Vid ett tillfälle i boken träffar huvudpersonen en man som drar upp linjerna för hur man kan skapa ett alternativsamhälle för att överleva. Poängen med det är att man skall bosätta sig i tunnlar, bland annat tunnelbanan. Påminner det om Metro 2033, eller vad? Man kan nog sitta rätt länge och komma på fler sådana här likheter med senare tiders sf-litteratur och filmer. Rätt kul skulle man nog ha när man gjorde det också... Och när man ändå håller på kan man försöka hitta gemensamma drag med rätt mycket postapokalypslitteratur, för den här boken handlar ju om ett samhälle som kollapsar. I bokens andra del finns faktiskt på något sätt en liknande stämning som i t.ex. the Passage, där människor blir rätt hårdhudade av att försöka överleva efter katastrofen.

Sedan är en rolig sak att personerna i boken är så underbart engelska. I det längsta vägrar alla att inse det hemska som håller på att hända, och istället för att fly väljer de att dricka te eller fixa i trädgården. Charmerande!

söndag 10 februari 2013

P1 och de obefintliga litteraturprogrammen


Jag lyssnar gärna på radio när jag är hemma, ofta står den på när jag äter frukost, städar, lagar mat osv. Dessutom brukar jag ladda ned radioprogram till min MP3-spelare och lyssna på när jag är ute och går eller sitter på bussen/t-banan. Med radio menar jag då P1, som har många bra program. Det är lätt att hänga med i vad som händer i världen även utan att läsa tidningen om Nyhetsmorgon fått stå på i någon timme innan jag går till jobbet. Men även om P1 är bra på nyheter, vetenskap och mycket annat slås jag av bristen på vettiga program om litteratur. Överlag är det tämligen ont om den saken, även om det kan dyka upp enstaka guldkorn här och där. Kulturradion hade för någon månad sedan en intressant special där Knausgård diskuterades (Min Knausgård – tre röster om en blivande klassiker, 5/1 2013). Nya vågen hade förra våren ett program där man diskuterade poeten Johan Jönssons klasshatspoesi och böckerna Eld och Cirkeln (Om klasshat och fantasyromanen Eld, 15/5 2012). Och så vidare, letar man länge på Sveriges radios hemsida kan man hitta bra litteraturprogram, men de är inte särskilt många.

Man får givetvis inte glömma bort Bokcirkeln (var det så det hette? Numera är det väl inte ett eget program och de gamla ligger inte kvar på hemsidan), där ett par författare läser en klassiker och diskuterar. Ett liknande program är Stora romanpriset, där en grupp läsare i en lyssnarjury diskuterar ett antal nyutkomna böcker och utser en pristagare. Bägge de här programmen kan vara intressanta att lyssna på, men samtidigt är det ju enbart diskussionsprogram. Hur mycket bra saker de här personerna än har att säga blir det inte mer än eget tyckande, reflektioner om vad de själva känner utifrån sin egen läsning. Det är att göra det litet för enkelt för sig om man på P1 överlämnar nästan all kulturjournalistik som rör böcker till den här sortens pratprogram, som dessutom inte ens sänds regelbundet.

Och så har vi Lundströms bokradio. Förut sände de programmet Stil på lördagsmorgnarna, och det var på något sätt en mycket bättre inledning på helgen. Lundströms bokradio gör mig mest missmodig, även om de verkligen anstränger sig för att göra feel good-radio. Efter lördagens program kände jag mig manad att skriva det här blogginlägget, för det var verkligen ett bottennapp. Temat var författare och deras husdjur (Att skriva med en katt på axeln och en hund i knät, 9/2 2013) och programmet handlade helt enkelt om det, samt också om hur författare känner när deras böcker blir recenserade. Den intellektuella nivån var väl inte direkt på topp när man konstaterade t.ex. att katter passar bra till författare eftersom de sitter inomhus mycket. Mer konkret kan man konstatera att programmet, liksom så många tidigare gånger, inte egentligen handlar om böcker överhuvudtaget, utan om författare och deras liv. Det är författaren som kändis, där vi förväntas intressera oss för alla betänkliga detaljer om hur de gör när de skriver eller hur de har det med familjelivet. Den som vill veta något om litteratur har inte särskilt mycket där att hämta, för det är ofta inte någon särskilt stor del av programmet som handlar om det. Kanske vore det bättre om man bytte namn till Lundströms författarkändisradio?

Jag vill passa på att understryka att jag inte har något emot katter eller andra husdjur. Att titta på roliga kattbilder på internet är en mycket trevlig sysselsättning och jag kan verkligen rekommendera bloggen Writers and Kitties, där det finns massor med bilder på författare och katter. Men det är en blogg! P1 är public service, ni vet de där som vi betalar licens till för att de har en viktig samhällelig uppgift att fylla. Enligt public service-uppdraget skall Sveriges Radio "erbjuda mångsidigt programutbud som kännetecknas av hög kvalitet och nyskapande". Snälla, ge oss det även när det gäller program om böcker!

lördag 9 februari 2013

A Journal of the Plague Year – som postapokalyps på riktigt



Första gången kometen syntes lyste den med ett vitt och dunkelt sken. Att den förebådade hemska saker hävdade många, men knappast kunde någon ha kunnat föreställa sig att stor del av Londons befolkning inom ett år skulle ha dött i en fruktansvärd sjukdom. Ett år senare var kometen tillbaka på himlen, men då var dess budskap desto mer uppenbart. Nu lyste den med ett klart sken, som starkt brinnande eld. Kort därefter totalförstördes nästan hela centrala London i den stora branden. Året var 1666.

Under åren 1665–1666 drabbades London av ”the great plague”, den sista stora pestepidemin i Storbritannien. Man räknar med att ungefär 100 000 personer avled som en följd av sjukdomen, vilket var ca 20 % av hela Londons befolkning. Själva sjukdomen var fruktansvärd och kunde ha ett mycket snabbt förlopp. På de smittade svällde lymfkörtlarna upp till stora bölder och vissa avled inom ett par timmar. För de personer som klarade sig igenom det här med livet i behåll måste det ändå ha varit en skrämmande upplevelse. På sitt sätt var det som zombieapokalypsen på riktigt – visserligen blev ingen rent bokstavligt till en zombie, men alla i din närhet (och du själv!) kunde när som helst förvandlas till ett böldtäckt monster som spred dödlig smitta. Att många drabbades av panik är inte något att undra över.

En slags ögonvittnesskildring från pesten i London får man i A Journal of the Plague Year av Daniel Defoe. Just det, samma Defoe som också skrivit bland annat klassiker som Robinson Crusoe. A Journal of the Plague Year utkom första gången 1722 och har formen av en slags dagbok som skall föreställa vara skriven av en person som bodde i London under pestepidemin. Eftersom Defoe själv bara var fem år 1665 är det givetvis inte hans egen dagbok det är fråga om, men troligen bygger boken på en äkta sådan, skriven av hans farbror. Även om det här inte är Defoes egna upplevelser måste man komma ihåg att den är skriven i en tid när pestepidemier fortfarande var vanligt förekommande. Kring 1710 skördade pesten mängder med dödsoffer på sin väg genom östeuropa till delar av dagens Tyskland och Sverige. I södra Frankrike var det ett stort pestutbrott på 1720-talet. Att det här skulle vara slutet på pestens framfart i Europa kunde de som levde då knappast ha en aning om. För dem var det istället en realitet, något som hade hänt återkommande sedan medeltiden.

I boken får vi följa huvudpersonen (vars namn man inte får veta) när han först inte är så orolig, eftersom pesten länge höll sig i andra stadsdelar än där han själv bodde. Han är noga med att hålla reda på dödstalen varje vecka, men kan i ett antal månader lugnt konstatera att det inte är någon fara. Så resonerade inte många andra, för en stor del av Londons befolkning flydde staden för att komma undan pesten. På så sätt spred sig sjukdomen, eftersom en del av dem som reste iväg bar på smittan. Huvudpersonens bror försöker få honom med sig, men det blir ändå så att han stannar. Först känns det som ett enkelt beslut, men när pesten verkligen är överallt ångrar han sig – men då är det för sent att göra något.

Man inser av boken att det inte bara handlar om en sjukdom, utan så mycket runtomkring. Allt eftersom fler och fler dör blir samhället alltmer präglad av en domedagsstämning där man ängsligt spanar efter järtecken och oroligt undrar när nästa katastrof skulle komma. Människor flockades till kyrkorna, där sekter och olika religiösa fraktioner lockade till sig många. Även astrologer, drömtydare, spåmän och självutnämnda profeter fanns helt plötsligt överallt och var helt öppna med sina aktiviteter. Huvudpersonen tar dock avstånd från det där. Han säger ironiskt att efter ett tag verkar det finnas fler siare och profeter än vanliga människor kvar i staden, och menar att de framför allt skrämde upp folk, möjligen försökte de också lura rädda människor på deras pengar. Den stora kometen som under två perioder visade sig över staden tror han inte heller har något med saken att göra, utan att den bara råkade sammanfalla med pesten och branden. Eftersom astronomerna kunde räkna ut en komets bana kunde den väl inte förutspå något? Men rädslan gick inte att hålla ifrån sig hur länge som helst, för även om huvudpersonen fortsätter att vara skeptisk mot magi så blir han med tiden alltmer skräckslagen. Till slut sitter han inlåst i sitt hus tillsammans med tjänstefolket och vågar inte gå ut. Mat går knappt att få tag på, för alla som säljer den är antingen döda eller vågar inte sköta sitt arbete. 

För att stoppa pesten vidtogs många olika åtgärder, som det är både intressant och skrämmande att läsa om. Bland annat ”stängde” myndigheterna hus där det fanns sjuka personer, vilket innebar att om någon smittad upptäcktes så blockerade man dörrar och fönster. En vakt sattes utanför som skulle se till att ingen kunde lämna huset. Mat skickades in till dem som bodde där och de döda hämtades varje morgon. Det innebar att friska personer stängdes in tillsammans med sjuka, vilket gjorde att risken att de skulle smittas själva var mycket stor. Det måste ha varit en rejält hemsk upplevelse att vara instängd med familjemedlemmar som en efter en förvandlades till böldtäckta pestlik, i väntan på att man själv skulle drabbas av samma öde. Huvudpersonen tycker att det här är grymt och menar också att åtgärden gjorde att många på så sätt dog i onödan. Hade de sjuka lämnats ensamma hade inte alla i deras familj behövt bli smittade av dem. Han berättar också att det dels var vanligt att folk rymde från de här husen genom bakdörrar och fönster (vilket kunde göra att de smittade andra), dels att det hände att man helt enkelt slog ned vakten och flydde. Överhuvudtaget bidrog pesten till att ta fram det sämsta i människor. Det förekom att både vakter och sjuksköterskor stal från hjälplösa människor, samtidigt som det med tiden blev allt vanligare att de sjuka helt enkelt övergavs eftersom ingen vågade ge dem vård. 

A Journal of the Plague Year är fascinerande läsning, särskilt för den som gillar postapokalysböcker. Här är det ju riktiga händelser, vilket ger det hela en litet allvarligare dimension än när det är zombier i farten. Samtidigt inser man att det finns stora likheter mellan de här händelserna och de framtidsscenarier som finns i postapokalypslitteraturen. Att det här är en bok från början av 1700-talet gör dock att det kanske inte riktigt är något för alla. Språket är inte alls omöjligt att förstå, men det är ändå en del skillnader jämfört med modern engelska. Jag kan tänka mig att många skulle tycka att det var svårläst. Att det inte är menat att vara en roman måste man också komma ihåg. Det är mycket statistik över döda i olika stadsdelar, och det kan kännas som att det blir litet för mycket av den varan. Samtidigt är detta realistiskt, för om man själv hamnade i en sådan situation skulle det säkert kännas otroligt viktigt att hänga med i vad som hände och fundera över om man själv var i riskzonen eller inte.

Om ni minns att jag vid nyår utlovade en 300 år gammal apokalypsskildring, så var det den här boken jag syftade på. Riktigt ruggiga saker har hänt i verkligheten också!


fredag 8 februari 2013

Deborah Harkness-nytt



Deborah Harkness är en författare som jag skrivit en hel del om här på bloggen. Av hennes All souls-trilogi har det hittills kommit två delar: den första, Alla själars natt, som på engelska heter A Discovery of Witches, och den andra, Shadow of Night. Det här är två tjocka böcker, men när man är klar med dem vill man ju ha mer. Och jag vet att många av er, kära bloggläsare, vill läsa på svenska. Så vad är på gång, egentligen?

Den tredje boken: som så många andra bokserier nu för tiden är det här tänkt att bli en trilogi. Men det ser ut som att vi får vänta på den tredje delen. Skall man vara rättvis så har det ju inte gått så lång tid sedan Shadow of Night kom ut, det var i somras, och man måste räkna med att det tar tid att skriva tegelstenar. Hur som helst så verkar det dröja rätt länge innan man kommer att kunna lägga sina svettiga små tassar på en riktig bok. Deborah Harkness säger på sin hemsida att hon inte har skrivit färdigt bok tre och inte vet när kommer att göra det. Och efter att själva texten är klar väntar en produktionsprocess, som också kan ta en del tid. Jag såg också att hon på sin facebooks-sida hade gett samma svar på den här frågan så sent som idag. Ingen bok i sikte, med andra ord.

Shadow of Night översatt till svenska: jag läser gärna på engelska, men det finns många som hellre vill ha en sådan här tegelsten i översättning. Alla själars natt gavs ut på svenska av bokförlaget Forum/Månpocket, och man skulle därför kunna tycka att de borde ge sig i kast även med del två. Oroliga röster på nätet har dock sagt att de inte tänker ge ut Shadow of Night. För att få klarhet i saken kontaktade jag förlaget och fick bekräftat att de åtminstone inte i nuläget planerar någon översättning. Så tyvärr är det negativt besked till alla som undrat över det här. Ni får läsa på engelska istället, eller kanske något annat språk. Det finns ett antal att välja på: norska och danska (Nattens skygge), tyska (Wo die Nacht beginnt), slovakiska (Tien noci), holländska (De schaduw van de nacht), franska (L'ecole de la nuit), spanska (La sombra de la noche), italienska (L'ombra della notte), polska (Wedrówka) samt ukrainska där jag emellertid måste erkänna att jag gick bet på att skriva ut titeln.


Alla själars natt på film: naturligtvis finns det filmrättigheter sålda för de här böckerna, och numera också ett manus till Alla själars natt. Det är Warner Brothers som har rättigheterna och det finns tydligen ett par producenter anlitade. Men vägen från ett manus till en färdig film kan vara lång och det är inte alls säkert att det verkligen blir något av det hela. Några skådespelare till huvudrollerna är inte utsedda, åtminstone inga som är officiellt bekräftade. Alltså: det är ingen idé att börja planera några biobesök än på länge. Blir det något av så ligger det förmodligen minst ett par år framåt i tiden.

Ja, det här var ju bara antingen dåliga nyheter eller inga nyheter alls. Inget att peppa för i nuläget, med andra ord. Men tappa inte hoppet, den tredje delen kommer nog helt säkert en dag. Kanske till och med förlaget ändrar sig och översätter fler böcker till svenska. Och kanske, kanske blir det dessutom en film som visar sig vara riktigt bra. Den som väntar får se...

torsdag 7 februari 2013

Beautiful Creatures vs City of Bones


Beautiful Creatures av Kami Gracia & Margaret Stohl och City of Bones av Cassandra Clare är bägge första delarna i varsin YA-urban fantasyserie och bägge kommer på bio inom de närmaste månaderna. De här böckerna har också mycket annat gemensamt, till exempel utgångspunkterna för handlingen.

City of Bones handlar om tonårstjejen Clary, som bor ihop med sin mamma (som är konstnär). Hennes pappa är död. Boken börjar med att hon träffar en kille som verkar ha någon slags magiska förmågor, vilket får henne att inse att det kanske är något speciellt med henne själv också. Beautiful Creatures handlar om tonårskillen Ethan, som bor ihop med sin pappa (som är författare). Hans mamma är död. Boken börjar med att han träffar en tjej som verkar han någon slags magiska förmågor, och möjligen är det något speciellt med honom själv också. Ni hänger med, det verkar finnas en slags mall som författarna följer när de ställer upp premisserna för sina YA-serier. Effekten blir litet märklig när man läser flera sådana här böcker efter varandra.

Men även om det finns likheter, skiljer sig böckerna ganska mycket åt i utförandet. City of Bones utspelar sig i New York, där det visar sig att storstaden bebos av mycket märkliga typer. Bland annat ingår flockar av varulvar, motorcykelåkande vampyrer, mystiska munkar utan ögon och ett antal supersnygga demonjägare, kallade shadowhunters. Det är en hel del action och mycket magi, men även om temat för boken är hemligheter blir det aldrig någon särskilt mystisk stämning. Varulvarna och vampyrerna finns där, det är bara så att de flesta inte lägger märke till dem.

Beautiful Creatures utspelar sig i en småstad i den amerikanska södern, där det som avgör en persons social position är om man har förfäder som stått för hjältemodiga insatser under inbördeskriget. Någon som är ny i stan har inte en chans att bli accepterad. Här är det magiska mycket mer mystiskt än uppenbart, med storslagna mansions, förfallna kyrkogårdar, ett mycket märkligt bibliotek och diverse udda personer som kanske eller kanske inte har någon slags övernaturliga förmågor. Här får man fundera över om de helt vidriga cheerleaderflickorna bara är vanligt elaka typer eller om det är någon slags mer kvalificerad ondska som ligger bakom.

Det är alltså två rätt olika sorters böcker, vilken man föredrar är väl en smaksak. City of Bones har vampyrer på flygande motorcyklar, Beautiful Creatures har överdådiga middagar med fnoskiga gammelfastrar i dammiga spetsklänningar – som naturligtvis har superkoll på allt konstigt som ingen annan lägger märke till. Jag fastnade för Beautiful Creatures för att jag gillade den underbara södern-stämningen, medan jag tyckte att City of Bones inte kändes särskilt originell. Det är egentligen inte alls någon dålig bok om man gillar den här genren. Man kommer in i den snabbt och det är spännande, men den tillförde inte något eget eller nytt. När jag läst klart hade jag inte någon lust att kasta mig över nästa del i serien, trots att slutet egentligen är upplagt för att man skall vilja det. Men nja, jag har andra böcker som jag hellre läser för tillfället.

Med detta dock inte sagt att Beautiful Creatures är utan problem. Den börjar bra, men någonstans på mitten börjar den gå på tomgång. Det blir litet väl utdragen väntan på någon slags klimax som aldrig riktigt kommer. Även i det här fallet finns fler delar i serien, men jag ställer mig tveksam till om jag vill läsa dem. Det jag gillade med Beautiful Creatures är det mystiska när man bara anar att vissa personer döljer hemligheter vars trådar går långt tillbaka i tiden, men allt sådant avslöjas ju i den här första boken – så till den grad att man hinner tröttna redan innan den tagit slut.

Och så var det filmerna! Beautiful Creatures har premiär redan nästa vecka, den 13 februari. City of Bones får man vänta på till den 23 augusti. Att döma av de trailers som finns på nätet blir det mycket action och specialeffekter. Snyggt gjort verkar det vara, men det återstår att se hur bra de här böckerna fungerar på film.






tisdag 5 februari 2013

Klassikerläsning: Dr Jekyll and Mr Hyde


The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde av Robert Louis Stevenson är en riktig klassiker inom skräckgenren och en sådan där bok som alla vet vad den går ut på, oavsett om man har läst den eller inte. Doktorn och hans galna alter ego har kommit att personifiera ondskefulla dubbelnaturer, och Dr Jekyll/Mr Hyde har refererats och parodierats så otroligt mycket under så lång tid att många nog knappt ens tänker på att det faktiskt är en bok från början. För en bok är det, som gavs ut för första gången år 1886.

Huvudpersonen i Dr Jekyll och Mr Hyde är en jurist, mr Utterson. När boken börjar är han bekymrad för sin gode vän och klient, dr Jekyll. Denne har nämligen satt upp ett testamente, där han i händelse av sin bortgång eller om han skulle råka försvinna (misstänkt skumt sätt att uttrycka sig, inte sant?!) lämnar allt till en för Utterson helt okänd person, mr Hyde. Av en slump råkar han stöta på denne mr Hyde som visar sig vara en otroligt osympatisk figur. Dessutom börjar hemska våldsbrott hända där det troliga är att mr Hyde är gärningsmannen, men polisen lyckas inte hitta honom. Utterson börjar forska i saken, för han är orolig för sin vän som av någon konstig anledning har en koppling till den hemske Mr Hyde.

Dr Jekyll och Mr Hyde är definitivt en skräckklassiker, men hur är den att läsa? Jag tyckte att den var väldigt underhållande, det här är verkligen gotisk skräck av bästa sort. Språket är underbart omständligt på 1800-talsmanér, men utan att göra det svårt att förstå (så stora skillnader mot dagens engelska är det inte). Handlingen utspelar sig i ett dimmigt och mörkt London, där mystiska personer smyger runt i dunkla gränder. Och man får inte glömma Dr Jekylls laboratorium, där den obligatoriska förvandlingsscenen utspelar sig – ni vet där han dricker sin förvandlingsdryck och sedan vrider sig i kramper för att slutligen resa sig i en helt ny skepnad. Särskilt otäckt är det dock inte, inte minst för att man ju hela tiden vet vad det är som är själva poängen med boken. Om man inte visste det skulle den vara en helt annan upplevelse att läsa, då skulle upplösningen vara mycket mer av en chock och vägen fram till dess säkert avsevärt mer skrämmande.

Intressant med den här boken är också att när man läser den i originalversion upptäcker man att den ursprungliga boken innehåller mycket mer av problematiseringar kring den mänskliga naturen än vad som fått följa med i senare varianter bl.a. på film som istället fokuserat mer på skräckmomenten. Handlingen i boken bottnar i Dr Jekylls komplexfyllda syn på sig själv, där han visserligen  lever ett tryggt och bra liv men ändå har en mörk längtan att få leva ut, att få tillåta sig själv att släppa kontrollen. Han vill egentligen inte bli ond, bara ibland slippa vara sitt vanliga tråkiga jag. Den där känslan är säkert något som många även idag kan känna igen sig i.

Klassikerläsningen som jag utlovade har tagit sin början med den här boken, och när det gäller skräckklassiker är det inte utan anledning som den aldrig har glömts bort sedan den kom ut första gången. Förutom otaliga filmer, teateruppsättningar och radioadaptioner är det fortfarande ett nöje att läsa boken som alla senare versioner bygger på.




söndag 3 februari 2013

En bok för bokälskare

Mori lever i sin egen värld fylld med SF- och fantasyböcker, älvor och magi. Fast just magi försöker hon hålla sig borta från, eftersom man aldrig kan förutse vilka konsekvenser det kan få om man utövar den. I den "verkliga" världen är det rätt besvärligt för henne. Efter en svår bilolycka, där hennes tvillingsyster dödats och hon själv fått svåra och bestående skador, flyr Mori från Wales och sin sinnessjuka häxa till mamma till en far som hon nästan aldrig har träffat i England. Han skickar henne till en flickinternatskola, samma där hans tre systrar också gått, och det är där som bokens handling utspelar sig.

Among others av Jo Walton är en helt underbar bok, åtminstone om man själv i likhet med Mori älskar böcker. För det här är en bok som i väldigt stor utsträckning handlar om just bokläsande. Den har formen av en dagbok, där man bara i mycket små portioner får ledtrådar till allt det hemska som hänt Mori innan hon kom till internatskolan. Litet, litet i taget får man veta mer om älvorna och deras plats i systrarnas liv, samt inte minst om modern, en maktgalen och farlig häxa.

Eftersom det är Mori som är berättaren får vi se allt ur hennes perspektiv. Man kan läsa boken som en slags stillsam och vacker fantasyberättelse, där hon är en av få människor som har förmåga att ta del av älvornas värld och som har magiska krafter som hon känner stor tvekan inför. Men skiftar man perspektiv kan boken också handla om en flicka som tar sin tillflykt till böcker och en egen fantasivärld där älvorna är hennes vänner när allt annat sviker. Som på detta sätt försöker bearbeta förlusten av tvillingsystern och sin svåra relation till en sinnesjuk mamma och en pappa som för länge sedan övergett sin familj. Som har så svårt att hantera förhållandet till andra människor och förstå att andra kan vilja vara hennes vänner att hon tror att det är magi som ligger bakom, inte att människor gillar henne på riktigt.

Hur man än väljer att se det är det här en riktigt bra bok. Man skall väl helst vara rätt inläst på de böcker som Mori nämner för att förstå hennes utläggningar, men även om man inte är insatt i all litteratur som förekommer är det här en bok som man bara inte får missa.



lördag 2 februari 2013

Happy bookaholic – om lyckan med att shoppa böcker


Jag skrev häromdagen om att bokförsäljningen gått ned förra året, men många av oss bokbloggare gör nog vårt bästa för att motverka den saken. På ett antal bokbloggar cirkulerar det en enkät som handlar om hur man köper böcker, och den tänkte jag svara på eftersom just bokshoppning är något som ligger mig mycket varmt om hjärtat. 

1. Vad älskar du med att köpa nya böcker?
Exakt vad det är jag gillar med att köpa böcker är svårt att svara på, men det är något som jag ända sedan jag var mycket liten verkligen har älskat. Det förekommer att jag impulsköper ibland, men för det mesta är mina inköp resultatet av en noggrann research där jag sökt på nätet, tittat i bokhandlar, skrivit listor och planerat. Att leta efter böcker som jag kanske någon gång kommer att köpa är nog det bland det trevligaste jag vet, förutom själva läsandet förstås... 

2. Hur ofta köper du nya böcker? 

Det varierar, men ofta. Ett antal varje månad, definitivt.

3. Fysisk bokaffär eller bokhandlar online - vad föredrar du?

Bägge är viktiga för mig. Nätbokhandlar har ett större utbud och därför köper jag mycket därifrån. Framför allt har jag handlat mycket på nätet när det gäller facklitteratur som jag behövt till min forskning, där räcker vanliga bokhandlar verkligen inte till. Riktiga bokhandlar har fördelen att man kan titta på böckerna och få med sig dem på en gång. Där kan man hitta en spännande bok som man kan köpa och börja läsa så snart man har betalat, med nätbokhandlar måste man vara utrustad med tålamod. 

4. Har du någon favorit bokaffär? 

SF-bokhandeln i Stockholm och English bookshop i Uppsala. Sedan får man inte glömma Pocketshop, där jag ofta tittar in i de olika affärerna som finns på centralen och på Östermalmstorg i Stockholm. Diverse bokhandlar i Berlin och London besöker jag också gärna. Bland nätbokhandlarna brukade jag handla mycket på Bokus, men har gått över till Adlibris på grund av att de har bättre alternativ för frakten. Sedan får man inte glömma Antikvariat.net, där man kan hitta begagnade böcker. En fördel där är att man kan se var någonstans en bok finns, och är det ett antikvariat som ligger nära kan man gå till dit och köpa den själv. Annars är det enkelt att beställa så kommer den med posten. Begagnade böcker köper jag också gärna från Bokbörsen. 

5. Brukar du förbeställa böcker? 
Det händer, men inte särskilt ofta. Jag vill gärna ha koll på när intressanta böcker kommer ut, men det är sällan jag känner ett så stort behov av någon viss bok att jag måste förboka. Istället händer det ibland att jag samma dag som den kommer ut går till en bokhandel där jag tror boken kommer att finnas. Så gjorde jag till exempel när Eld kom ut i våras. Kan faktiskt inte påminna mig när jag förbeställde något senast, men under Harry Potter-åren kändes det väldigt viktigt att göra det. HP-böckerna kom ju alltid på sommaren och därför blev det beställningar till bokhandlar som låg runt om i landet eftersom jag just på utgivningsdagen alltid hade planerat att vara på besök hos vänner eller släktingar som bodde långt bort. 

6. Har du en månadsbudget för bokinköp som du inte får överskrida?

Nej.

7. Bokköpsstopp - är det något för dig?

Det finns perioder när jag inte köper något, men då är det för att jag inte känner för det just då. Men något påtvingat köpstopp tror jag inte skulle passa mig. Visserligen har jag egentligen väldigt fullt i bokhyllorna, men det där med platsbrist löser sig alltid på något sätt.  

8. Hur stor är din bokönskelista?

Lång, och den växer ständigt när jag snappar upp nya intressanta titlar. Jag har både en lista på Adlibris och en på Goodreads, samt också diverse boktitlar uppskrivna på lösa lappar som ligger och dräller på skrivbordet. 

9. Vilka tre böcker (från din önskelista eller förbeställningslista) vill du äga NU? 

Den var svår, för det dyker alltid upp massor med böcker som jag känner att jag bara måste införskaffa på en gång. Men om jag måste välja några så tar jag ett antal fortsättningar på böcker som jag läst den senaste tiden. Först och främst vill jag ha serieboken Locke & Key del 2 (och sedan de andra delarna), där jag har stora förväntningar på att det skall bli rejält läskigt. Sedan är jag sugen på The Queen is Dead av Kate Locke, som är fortsättningen på hennes stencoola vampyr/goblin/steampunk Good save the Queen som jag läste i höstas. Och som tredje titel tar jag Girl of Nightmares av Kendare Blake, vilket är fortsättning på spökhistorien Anna klädd i blod som jag läste nyligen.

10. Vem taggar du vidare? 
Äsch, det där är så tråkigt. Jag snodde helt fräckt den här enkäten och det tycker jag andra kan göra också. Det finns massor med bokbloggare som jag tycker det skulle vara intressant att läsa svar från, så vem som helst kan väl plocka upp enkäten. Ingen nämnd och ingen glömd! 

fredag 1 februari 2013

Vargjakt? Nej varulvsjakt!


Så var det tydligen dags för vargjakt ute i de svenska skogarna igen. För egen del är jag verkligen inte intresserad av jakt, men vargar kan vara spännande att läsa om – och i böckernas värld har vargar, eller rättare sagt varulvar, blivit väldigt populära på senare år. Det känns nästan som att åtminstone en liten varulv har blivit mer eller mindre obligatorisk. Man hittar dem i Harry Potter och Twilight, samt i många urban fantasyböcker som kommit ut på senare år. Bioaktuella City of Bones har varulvar, liksom även Laurell K. Hamiltons Anita Blake-serie och Gail Carrigers böcker om den själlösa Alexia Tarabotti. För att bara nämna några, för det smiter verkligen runt små vargungar litet här och där i litteraturen nuförtiden.

Det är intressant att se hur författare kan använda sig av varulvar i sina böcker på väldigt olika sätt. Den äldre, mer klassiska, synen på varulvar är att de representerar människans djuriska sida och där är varulvarna okontrollerbart farliga när de är i sin vargskepnad. Där är varulven ett monster, någon som skall bekämpas. Sådana varulvar är vanliga även på film och tv, sedan många år tillbaka. Skräckfilmsklassikern Wolf Man från 1941 är ett rätt typiskt exempel på detta, men den här sortens varulvar är vanliga än idag. Remus Lupin är ju en sådan helt galet farlig varulv i Harry Potter, och visst är väl Oz det i Buffy också? Sedan skall vi bara inte tala om avsnittet av Supernatural när Dean och Sam träffar på en varulv!

Hos monstervarulvarna finns ett tragiskt drag, för de vill ju verkligen inte vara på det här sättet och är rädda för vad som kan hända när fullmånen kommer och de förvandlas. En helt annan sort är de moderna varulvar som förekommer i till exempel Twilight och i Kelley Armstrongs böcker om varulven Elena: Biten och Märkt. De här varulvarna har åtminstone inledningsvis en litet tveksam inställning till sina nya förmågor, men är när allt kommer omkring stolta och övernaturligt starka vargar. De är inga monster som okontrollerat dödar oskyldiga, utan använder sin förvandling närmast som en slags superkrafter. Intressant är att både i Twilight och hos Kelley Armstrong har varulvarna när de är människor förmågan att kunna äta enorma mängder mat utan att gå upp i vikt. Det säger en del om vår tid att detta är en speciell förmåga som anses värd att framhäva av författarna.

Vilken sorts varulvar man föredrar är väl en smaksak. Jag kan tycka att supervarulvarna kan bli litet tråkiga, eller också är det för att jag inte fastnat för de böcker där jag läst om dem. Jag föredrar de litet sorgliga  monstervarulvarna som inte alls trivs med sin dubbelnatur. De är mer själsligt komplexa och så är böckerna och filmerna om dem ofta mycket mörkare och otäckare...