Böcker

Böcker

fredag 31 maj 2013

Den märkliga månaden maj



Maj blev en månad som känns som den varit väldigt lång för min del. Jag har både haft fullt upp och hunnit med mycket. En del läsning blev det också, inte minst i början av månaden då jag var sjuk nästan en vecka. Då passade jag på att läsa ett helt gäng med trevliga böcker om spöken och hemsökta hus. Min omläsning av Shirley Jacksons klassiker The Haunting of Hill House, visade att den boken fortfarande håller måttet även om jag inte blev lika vettskrämd som när jag läste den första gången i tonåren. An Inquiry into Love and Death var både bra och bitvis riktigt läskig, samt visade att Simone St James på ett utmärkt sätt klarade att skriva en uppföljare. En ny bekantskap var Wendy Webb, även om hennes The Tale of Halcyon Crane var mer stämningsfull än skrämmande.

Utöver spökböckerna kommer det bestående minnet av maj 2013 bli att det var då jag läste NOS4A2 av Joe Hill. Det visade sig vara en bok som helt enkelt var perfekt för mig. Vill man ha en tegelsten med mörker, skräck och en helt galen historia, då är det här en bok som kan rekommenderas. För mig har också läsupplevelsen liksom hängt kvar, jag känner mig fortfarande helt lycklig över att ha läst NOS4A2. Och det ser jag som ett riktigt bra betyg.

Samma känsla fick jag däremot inte av Dan Browns nya bok Inferno. Jag kastade mig över den med en positiv attityd, men det jag gillat i hans tidigare böcker tycker jag inte fanns där. Under maj passade jag också på att tag tag i The Walking Dead, en serie som jag tvekat inför men känt att den borde vara något för mig. Det var den också, på sätt och vis.

Annars har det varit en del boknörderier, som till exempel ett inlägg om tegelstensböcker och ett annat om de problem Charlaine Harris fått med att fansen inte blivit nöjda med hur Sookie-böckerna slutade. Jag har också ägnat mig åt litet funderingar inför sommaren. Då tänkte jag bland annat städa mina bokhyllor, vi får se hur det slutar. Förhoppningsvis blir det kära återseenden av gamla bortglömda favoriter och fynd av hyllvärmare som kan få en ny chans. Men det där får jag börja med i juni, då det också kommer släppas två spännande nya böcker: Joyland av Stephen King och The Ocean at the End of the Lane av Neil Gaiman. Det ser vi fram emot!

torsdag 30 maj 2013

Böcker och cancer och cancerböcker



Det har inte undgått mig att andra bokbloggare på senare tid läst böcker som handlat om huvudpersoner med svåra sjukdomar. John Greens The Fault in Our Stars, Jonas Gardells senaste två, ni vet. De är säkert otroligt bra, åtminstone har det verkar så att döma av alla recensioner. Ändå har jag valt att hålla mig undan de där böckerna, det har inte känts som något jag velat läsa. Men så damp det ned en recensionsbok i brevlådan häromdagen, Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe. Den fick mig att tänka efter. Och minnas varför jag startade den här bloggen.

Det finns nämligen en sak som ni inte vet, kära läsare, och det är att den här bloggen föddes och tog sina första staplande steg i ett antal väntrum på Karolinska sjukhuset. De senaste åren har nämligen cancer varit något ständigt närvarande i mitt liv. Det var dock inte jag själv som insjuknade utan den jag räknar som min närmast anhörige. Att blogga var till en början ett sätt att komma bort från allt det jobbiga, att fokusera på andra, roligare saker. Men det blev också en slags ställningstagande: att inte låta sjukdomen vinna, att se till att livet inte till 100 procent fylldes med ständiga sjukhusbesök och oro inför provsvar. Nu har vi – förhoppningsvis – i princip lagt det där bakom oss. Men bloggen finns kvar och skall inte alls handla om sådana tråkigheter, det här inlägget är ett undantag från den regeln.

Tillbaka då till boken som satte igång de här tankarna. Bokklubben vid livets slut handlar om Will, vars mamma är döende i cancer. Tillsammans hanterar de situationen genom att läsa och diskutera böcker. Trots det svåra temat är det här en ganska sympatisk bok, där böckerna för mor och son närmare varandra och de lär känna varandra på ett nytt sätt. Jag gillar att läsa om hur de resonerar kring sin läsning och hur Will reflekterar över sitt och mammans liv, men jag har väldigt svårt för boken ändå. Det är för nära, för jobbigt. Jag vill inte läsa om droppställningar, cancerstadier och cellgifter, vill inte tillbaka till den verkligheten. Sådana sorgliga och hemska saker får man hantera när man måste, men det är definitivt inte nöjesläsning för min del. Jag överlåter sjukdomsböckerna till er andra bokbloggare igen, för mig blir det i fortsättningen återigen helt andra böcker!

Recensionsexemplar från Modernista

onsdag 29 maj 2013

Min stora Walking Dead-uppgörelse

The Walking Dead har som bekant växt ut till att bli en hel underhållningsindustri i sig. Förutom de ursprungliga serieböckerna finns både tv-serie och dataspel. Med tanke på vad det handlar om har det här känts som något jag verkligen borde tycka om, men av olika anledningar har jag aldrig kommit mig för att läsa, titta eller spela. Jag har gjort ett halvhjärtat försök med tv-serien, men fastnade inte. Har sedan funderat på att läsa serieböckerna utan att komma till skott. En orsak är att även om många uppenbarligen verkligen gillar Walking Dead, så finns det andras vars omdöme jag litar på som varit desto mer negativa. Till dem hör Bokstävlarna, som bland annat klagat på en unken kvinnosyn och helt enkelt att alla huvudpersoner beter sig som idioter.

Sedan finns det andra som rekommenderar att man skall hålla ut och läsa på, inte minst för att blir annorlunda längre fram i serien. Feuerzeug säger "läs minst fem album" och tja, jag väljer att lyssna på det rådet. Det här är ju inte böcker som tar så väldigt lång stund att läsa, så visst kan det vara värt att plöja några stycken om det verkligen lyfter efter ett tag. För jag vill ju tro att det gör det...

Ok, så då körde jag igång med första delen, Tills döden skiljer oss åt, där polisen Rick Grimes hamnar i koma efter att ha blivit skjuten. När han vaknar upp igen är det zombier överallt, vilket som vi alla förstår är rätt chockerande. Efter mycket trassel återfinner han fru och son, vilka flytt tillsammans med en liten grupp andra och faktiskt undgått att zombifieras. Även om familjen är lyckligt återförenad visar det sig mycket svårt att hitta ett sätt att överleva i den postapokalyptiska värld som samhället förvandlats till. Inte minst är det besvärligt att komma överens inom gruppen. Skall de våga förutsätta att de kommer bli räddade av någon slags myndighet som tar kontroll över situationen? Och var är det säkrast att befinna sig? I närheten av de zombiefyllda städerna där räddningsexpeditioner kan tänkas leta, eller ute i mer ödsliga områden där zombierna är färre men där kanske ingen levande kan hitta dem?

När vi kommer till bok två, På drift, söker gruppen med Rick Grimes i spetsen efter någonstans där det finns mat och skydd, vilket verkligen inte är enkelt. Förutom att zombierna är ett ständigt hot visar sig de människor som de stöter på inte alltid vara vänligt inställda, åtminstone inte i längden. Till slut upptäcker de dock en plats där de nog kan vara säkra: ett fängelse. Bok tre, I tryggt förvar och bok fyra, Köttets lustar, utspelar sig där. Problemet är bara att ett fängelse kan vara en plats där man är instängd i flera olika bemärkelser. Medan zombierna står utanför stängslen och stirrar på dem med döda ögon har människorna innanför det allt svårare att klara av varandra.

Postapokalyps är verkligen min genre, men det finns mycket i Walking Dead som jag retar mig på. Kvinnosynen är en sådan sak, som faktiskt fick mig att nästan ge upp det hela redan när jag läste den första boken. Männen dödar zombier medan kvinnorna tvättar och passar barn. Och blir överlyckliga när de hittar en flaska sköljmedel. Jo, jag vet att det här skall utspela sig i den amerikanska södern, men kom igen! För min del är identifikationsfaktorn verkligen noll när det gäller de här kvinnorna. Jag känner bara att om det vore jag i den där situationen så skulle jag strunta i om jeansen var smutsiga, jag skulle ta en spade och hacka ned närmaste zombie direkt. Det där är dock värst i den första boken och det dyker upp litet mer tuffa kvinnor efterhand. Men ändå.

Ett annat problem är att jag egentligen inte gillar någon av personerna i böckerna. Rick Grimes är inte någon som man fattar sympati för, trots att han skall vara huvudpersonen. Han ägnar sig för mycket åt att klippa till, skrika åt eller skjuta folk han inte kommer överens med. Kanske är meningen att han skall framstå som mänsklig och någon slags antihjälte, men jag tycker mest att han är jobbig. Bland det övriga persongalleriet är det inte heller någon som står ut så pass att jag skulle sörja om de råkade bli bitna av en zombie. Överhuvudtaget framstår alla som rätt tjafsiga och korkade typer, som jag verkligen inte skulle vilja behöva tillbringa någon längre stund tillsammans med. Att vara hänvisad till dem för att överleva skulle vara en total mardröm, även om man räknade bort zombierna.

Jag tycker att det är synd att så pass mycket av tiden i böckerna går åt till att personer slåss och skriker åt varandra. Visserligen förstår jag att syftet är att visa att när man är utlämnad till en grupp på det här sättet visar folk sina riktigt fula sidor, men allt tjafsande förtar spänningen. Zombierna blir mest som någon slags rekvisita som understryker det mörka i människan, vilket på sätt och vis är en poäng men samtidigt gör dem rätt meningslösa. Något som i ännu högre grad förstör är att så mycket tid ägnas åt olika relationsproblem. Alla personer i böckerna måste tydligen delas upp i olika kärlekspar som sedan både kan bråka inbördes och inveckla sig i diverse känslomässiga dramer. Vad är det här, Beverly Hills i zombieversion? Mer action, tack!

Det finns alltså en hel del som jag har svårt med när det gäller Walking Dead. Ändå läser jag vidare, både för att jag verkligen vill veta om det blir bättre längre fram och för att något ändå fångar mig så pass att intresset hålls uppe. Jag vill veta mer om den här zombiepostapokalyptiska världen, och det kan jag bara få genom att fortsätta läsa. Ett par böcker till tänkte jag definitivt ta mig igenom, och jag håller mig till den svenska översättningen som jag tycker är riktigt bra. Vi får väl se hur det hela utvecklas – I'll keep you posted!





tisdag 28 maj 2013

Utsikt från läsfåtöljen



Lägenheten jag bor i har inte någon balkong, vilket kan kännas trist nu när sommaren börjar komma. Men visst har jag en skön fåtölj inomhus och när det fläktar in från de öppna fönstren är det rätt trevligt att sitta där.

En litet tråkig sak är att fönstren, som är ganska stora, vetter ut mot vad som på vintern är en parkeringsplats. Det är ju inte någon särskilt upplyftande utsikt, även om mina vänner som är arkitekter menar att man kan se en sorts brutal skönhet även i sådana miljöer. Jag måste dock erkänna att jag inte riktigt hänger med i de resonemangen. Men nu när våren kommit och träden återigen fått sina löv, då ser jag inte längre bilarna. Det är nämligen fullt med lindar på den där parkeringsplatsen, och från mina fönster på femte våningen är jag så högt upp att det enda jag ser är de ståtliga bladverken på träden. Bilarna är någonstans där under på marken, men jag ser dem inte.

Alltså: vi har nu nått årstiden när jag kan sitta och läsa ovanför grönskande trädtoppar. Underbart!

måndag 27 maj 2013

En sekund i taget

Det har kommit många böcker på senare år som handlar om att någon slags smitta i ett slag raderar ut större delen av mänskligheten. Ni vet, Walking Dead, The Passage och många fler. En sekund i taget av Sofia Nordin är en variant på det här temat, fast utan zombier och vampyrer. I den sprider sig en smittsam sjukdom som dödar alla i sin väg – alla utom 13-åriga Hedvig. I panik flyr hon från hemmet där hennes föräldrar och lillebror ligger döda, hon vill bara bort från allt det hemska som hänt. Ganska snart tar hon sin tillflykt till en liten bondgård där hon tar hand om djuren och helt enkelt försöker överleva. Problemet är bara att ensamheten är rätt fruktansvärd för en liten och rädd tonårsflicka.

En sekund i taget är en spännande och engagerande bok som säkert många tonåringar kan uppskatta att läsa. I bokens första del tyckte jag dock att det fanns litet väl mycket moraliska pekpinnar av typen "tonåringar skall vara snälla mot sina föräldrar och småsyskon för tänk vad de skulle sakna dem om de dog" och "så mycket tid vi ägnar åt onödiga saker som mobiltelefoner". Spänn av, var inte så hård mot den stackars tjejen vill jag säga till författaren ... men efterhand förändras det där och Hedvig tillåts få vara en vanlig tonåring med allt vad det innebär. Även i en postapokalyptisk värld måste man få äta godis, tänka på killar och vara arg på sina kompisar (trots att de är döda). Överhuvudtaget tycker jag att styrkan i boken är Hedvigs känslor kring olika saker. Visst kan man tycka att hon är barnslig, att hon överreagerar eller att hon ställer alldeles för hårda krav på sig själv – men det är väl en ganska realistisk skildring av en tonårstjejs liv.

Något som framstår som konstigt i boken är att det förutsätts att hela samhället rasat samman och att bara Hedvig eller möjligen någon enstaka annan människa överlevt. Inte för en sekund förefaller hon tro att det kommer någon slags räddning eller att det finns andra platser dit smittan inte nått. Även en otroligt smittsam och farlig sjukdom skulle väl knappast radera ut hela jordens befolkning på bara ett par dagar? Eller, det kan den säkert, men det är litet konstigt att Hedvig aldrig ens verkar tänka tanken att hjälp någonsin kan komma.

En sekund i taget är lättläst, sorglig och tankeväckande postapokalyps som jag tror att en hel del unga läsare kommer att gilla skarpt. Många kan säkert känna igen sig i Hedvig och kommer garanterat inte vilja hamna i samma situation som henne...

söndag 26 maj 2013

Årets sommarprojekt


Nu när maj börjar lida mot sitt slut är det dags att inse att det faktiskt kommer att bli en sommar även i år. Om det blir trist väder mest hela tiden, som förra året, det återstår att se. Hur som helst kommer det garanterat bli tid för läsning, det skall jag verkligen se till. Oavsett om det blir inomhus medan regnet trummar mot fönsterrutorna eller utomhus i skuggan (jag är ingen soldyrkare, gothgirl – remember!), så betyder ledighet nästan alltid att jag läser mycket.

Frågan är då bara vad som skall läsas den här sommaren? Jag har inte något speciellt tema som jag kommit på, utan det får bli litet improviserat. Jag funderar litet vagt på att läsa om alla delarna av Sandman, men annars vet jag inte. Det jag däremot kommer att göra är att passa på att sortera upp alla mina böcker här hemma. Jag vill inte säga att jag förlorat kontrollen över min boksamling, men någonting ditåt. Det förekommer att jag jämför min lägenhet med "de bortglömda böckernas gravkammare" från Carlos Ruiz Zafóns böcker... Riktigt så illa är det inte, men jag har mycket bokhögar, böcker som står bakom andra i bokhyllan och inte särskilt mycket ordning på det hela. Jag tror dessutom att om jag går igenom hyllor och högar kommer jag hitta många guldkorn som gömmer sig, både i form av hyllvärmare som inte blivit lästa och gamla favoriter som jag vill läsa om. Som den bokhamster jag är händer det alltsom oftast att jag införskaffar böcker som jag inte hinner med just då, och ibland blir de liggande olästa. Men desto roligare då att ha dem tillgängliga om jag blir sugen på just den boken.

Det stora sommarprojektet är alltså att genomföra en slags arkeologisk utgrävning bland mina böcker som förhoppningsvis resulterar i rikliga fynd. Jag återkommer med en rapport om resultatet vid senare tillfälle. Utöver det har jag planer på en del inlägg här på bloggen med sommartema, det blir litet betraktelser över läsning i olika former. Mer om detta får ni veta framöver!


lördag 25 maj 2013

Helvetet enligt Dan Brown

Robert Langdon har det besvärligt. Inte bara vaknar han upp på ett sjukhus i Florens med en skottskada som han inte minns hur han fått, dessutom har sedan sist han gått och blivit expert på Dante. Detta gör honom något överraskande till högintressant för WHO i kampen mot överbefolkningen av jorden. Låter det snurrigt och ologiskt? Visst, det stämmer. Fungerar det som en trovärdig plot i en spännande bok? Nej, inte alls.

Jag har läst Dan Browns tidigare böcker och tyckt att de varit spännande och fyllda med en särskild mystik som jag är rätt svag för. Inte för att jag tror att han fått ihop alla fakta på ett korrekt sätt, men visst är det fantasieggande med påståenden om dolda sanningar som katolska kyrkan hållit hemliga i årtusenden (Da Vinci-koden) eller att frimurarna skulle ha spelat en stor och okänd roll i amerikansk politisk historia (The Lost Symbol). Dan Browns nya bok Inferno handlar dock inte om några sådana mystiska hemligheter. Visserligen finns saker som avslöjas, som varför Robert Langdon befinner sig i Florens och varför konstiga typer verkar vilja döda honom. Utan att spoila kan jag avslöja att när man får veta orsakerna framstår det hela bara som dumt och ologiskt. Hela upplägget är också väldigt krystat med folk som när hela världen hotas av en ond galning inte direkt ringer polisen och berättar det, utan istället väljer att lämna kryptiska meddelanden med hänvisningar till Dante.

En utmaning för alla författare är att få handlingen trovärdig inom bokens egna premisser. Är det fantasy kan trollkarlar och flygande drakar kännas helt ok, men det måste hålla sig till det som gäller i den värld som skildras. Dan Brown misslyckas i Inferno rejält med att få saker att hålla ihop. Hur kan Langdon vara bekant med varenda museiintendent över hela Europa och dessutom få tillgång till både museiföremål och få springa omkring som han vill både på museer och sevärdheter? Jag jobbar själv inom kulturarvssektorn, och believe me: säkerhetsarrangemangen i sådana byggnader är väldigt strikta. Aldrig i livet att någon skulle få bete sig som Langdon. Nåväl, det kanske man kan ha överseende med för att få fart på handlingen. Mer skrattretande är att Dan Brown verkar helt handfallen inför modern teknik. En viktig poäng i handlingen är att en ond och superrik vetenskapsman betalar enorma summor till ett skumt företag för att de skall lägga ut en film på nätet en viss dag. Men vem som helst kan ju enkelt och helt gratis kan schemalägga en publicering på t.ex. en blogg. Jag själv gör det hela tiden. Det behövs varken miljoner i betalning eller skumma kriminella mellanhänder för en sådan sak. I den här boken liksom i de tidigare handlar mycket om att hitta ledtrådar på kända konstverk och historiska byggnader. Mycket av det som eftersöks är sådant som läsaren inser att man enkelt kan hitta via internet. Dan Brown låter dock Langdon hela tiden tappa bort sin Iphone så att han därför måste jaga runt Europa för att uppsöka de här platserna på riktigt. Det känns tröttsamt och bakvänt när han kastar sig på en privatjet istället för att göra en snabb googling.

Överhuvudtaget finns det mycket detaljer att reta sig på. Den kvinnliga huvudpersonen Sienna Brooks sägs vara otroligt intelligent och påstås ha ett IQ på 208. Problemet är bara att det är helt osannolikt högt, det har knappast någonsin uppmätts så höga resultat på IQ-tester. Vid ett annat tillfälle tycker Langdon inte att det är konstigt att det finns kvinnor iklädda burka bland besökarna på en konsert med klassisk musik med kristet tema. En psykiatriker som behandlar ett barn med depression råder henne att "flytta fokus från sig själv och sina egna bekymmer, och istället tänka på omvärlden ... och dess problem" (s. 412). Man kan ju undra vid vilket Kalle Anka-universitet de lär ut sådana visdomar på läkarutbildningen. Och så fortsätter det. För att man skall kunna ha överseende med sådana konstigheter krävs att en bok är tillräckligt spännande och medryckande, men det tycker jag inte att Inferno är. Det är ett väldigt jagande hela tiden, men att handlingen är hetsig gör inte att den automatiskt blir intressant eller bra.

Hur är det med miljöerna då, de brukar ju vara Dan Browns starka sida? Nja, även på den punkter tycker jag att det här är ett misslyckande. Inferno innehåller en hel del kulturarvsporr, från Florens via Venedig till Istanbul. Men det är annorlunda än i till exempel Da Vinci-koden där det påstås finnas dolda meningar i kända konstverk, kyrkor med mera. Även om man inte tror på teorin om konspiration inom katolska kyrkan var det här rätt övertygande skrivet. Man känner sig helt enkelt tvungen att ta en titt på till exempel Leonardo Da Vincis Nattvarden för att se själv om det stämmer som står i boken. Inferno innehåller inte något sådant. Det är vacker konst och fantastiska byggnader hit och dit, men det blir som beskrivningar ur en reseguide, utan att Dan Brown tillför något eget eller extra. Särskilt sugen på att läsa Dante blir man inte heller. Tvärtom är känns han mest bara påklistrad i sammanhanget. Det är som att Dan Brown till varje pris skulle komma på något nytt att låta handlingen kretsa kring men utan att lyckas hitta någon bra vinkel på det hela.

Alltså: Inferno är ett misslyckande, även bedömd utifrån sin egen genre. Jag hade faktiskt vissa förhoppningar på den här boken, men de infriades inte. Läser ni den trots allt ändå kan ni dock passa på att ta en funderare på moralen i det som händer. Håller Dan Brown med bokens skurk om hur man skall lösa överbefolkningsproblemet? Att döma av hur den slutar kan man faktiskt tro det ... och vad är då budskapet i den här boken egentligen?

fredag 24 maj 2013

Joe Hill om Gone Girl och NOS4A2



Bokomaten säger att det är fight club fredag, men jag känner mig litet för snäll idag för att bråka med någon. Men ni kommer få se på andra takter i helgen när jag tänkte ta mig samman och berätta vad jag egentligen tycker om Dan Browns nya!

I väntan på det kommer här litet fredagsunderhållning som rör hur olika böcker påminner om varandra. Än en gång återvänder jag till NOS4A2, en bok som man verkligen inte vill lämna bakom sig bara så där. Joe Hill har gästbloggat på "Kindle Daily Post" och drar där paralleller mellan sin egen läskige Charlie Manx och ett antal obehagliga typer från andra författares verk. Bland annat jämför han intressant nog med Gone Girl av Gillian Flynn. Hennes vackra huvudperson Amy är väl så långt från Charlie Manx som man kan tänka sig ... eller? Dessutom retas han genom att antyda att han vet spännande saker om Neil Gaimans kommande The Ocean at the End of the Lane. Hmmpf, den har ju inte kommit ut ännu! Men som Joe Hill försäkrar oss: "as we all know, bad things come to those who wait."

onsdag 22 maj 2013

Ett återbesök i zombieapokalypsen

"When death was no longer a promise but pressing reality, I asked her if she regretted this dawn-inspired commitment to survival. Her answer had been a simple yes. That if she'd had it to do over again, knowing that rescue would never come, she'd have killed herself on that first morning."

Den mörka staden, sista delen av Carrie Ryans zombiepostapokalypstrilogi kom tidigare i år och hyllades här på bloggen. Även om den var bra kändes det dock trist att det var sista delen, eftersom jag kommit att uppskatta de här böckerna väldigt mycket. Men riktigt färdig med den söndertrasade värld som hon byggt upp i sina böcker är nog inte Carrie Ryan, trots allt. Alldeles häromdagen utkom nämligen What Once We Feared, en e-novell som utspelar sig precis i början av den stora katastrofen. Den handlar om en liten grupp ungdomar vars liv helt plötsligt rasar samman när det hemska zombieviruset förvandlar alla i deras omgivning. Desperat tar de skydd i ett ultramodernt lägenhetskomplex där pappan till en av dem har en lägenhet. Problemet är bara att ganska snart inser de att deras räddning är högst provisorisk, det finns ingenstans att ta vägen och överhuvudtaget ingen synbar lösning på hur de skall klara sig i längden.

Böckerna i zombietrilogin var verkligen inte hejsan-hoppsan, men det här är rejält mörkt. Nattsvart, no future, the end of the world as we know it. Och bra! Jag gillade verkligen What Once We Feared även om den är ganska kort, jag hade gärna velat läsa mycket mer. Men samtidigt bidrar formen till att ge en stämning av hur fasansfull situationen är för huvudpersonerna. De räddar sig för en kort stund, men sedan då? Hur hemskt är det inte att tänka sig att man ena sekunden är en tonåring med hela livet framför sig, och nästa inser att allt det där reducerats till ett fragment, där den framtid man har kvar kanske bara räcker en kort stund till. Rent berättartekniskt är den här novellen också ganska intressant och effektivt skriven. Den utspelar sig i en slags nutid, men med många korta framåtblickar: "senare förstod vi att..." Det skapar en slags förlamande känsla av hopplöshet inför det som händer, samtidigt som man som läsare förstår att det ändå på något sätt finns en fortsättning. Det vet vi ju också eftersom de tre delarna i zombietrilogin utspelar sig ganska många år efteråt. På något sätt överlever åtminstone en del av mänskligheten, även om det kan tyckas omöjligt från början. Men någon lätt väg till att skapa det nya livet finns uppenbarligen inte.

Har man läst Carrie Ryans tidigare böcker är det här verkligen vad man vill ha: mer om hur zombiekatastrofen går till och hur den värld som skildras i de tre böckerna byggs upp. För vem är det som designar byarna med stängslen (De vassa tändernas skog), som skapar fristaden Vista (De dödas strand) och hur har man egentligen klarat sig i de stora städerna, med de hemska vaktstyrkorna som verkar lika farliga som zombierna (Den mörka staden)? Allt det här vill man ju veta mer om, så snälla Carrie Ryan: skriv mer! What Once We Feared ger en liten pusselbit till hur själva apokalypsen går till, den är en slags ögonblicksbild av när katastrofen slår till. Men det finns så mycket mer att berätta om det här!

fredag 17 maj 2013

Jag offrar mig för er skull...



Nu har den kommit, boken som förutspås bli den största bästsäljaren i år: Inferno av Dan Brown. Att något är på gång märker jag inte minst på sökstatistiken till bloggen, där helt plötsligt Dan Brown trendar. Jag har visst skrivit något inlägg om honom för länge sedan, och det har nu återigen många läsare hittat fram till. Den här boken har redan på förhandsbeställningarna sålt enorma mängder, så den kommer säkert i alla fall få en hög placering på försäljningslistorna. Och då skall man betänka att i princip ingen har vetat något om den, massor med människor har beställt den ändå. Det har inte skickats ut några recensionsexemplar i förväg till pressen och Dan Brown har tydligen bara gett en enda intervju, författaren själv har alltså inte för avsikt att marknadsföra sin bok. Det enda som på förhand varit känt om handlingen i Inferno är att huvudpersonen är symbolexperten Robert Langdon precis som i tre av de tidigare böckerna. Det skall också på något sätt beröra Dante och utspela sig i Florens.

Och kära läsare, jag vet ju att ni är litet nyfikna på det här, men att ni själva har fullt upp med alla de där andra böckerna som man ju också verkligen vill läsa. Så för er skull kommer jag att offra mig och läsa Inferno. Ni kan läsa min recension och så slipper ni. Bra va!

Nej, skämt åsido. Jag måste erkänna att jag gärna kastar mig över en sådan här bok. Som alltid med Dan Brown vet man att det handlar om mystiska budskap som förmedlas genom historien, att något hemligt sällskap alltid figurerar och att det utspelar sig i kulturhistoriskt intressanta miljöer som man blir hysteriskt sugen på att besöka efter att ha läst boken. Rätt spännande brukar det vara också även om boken förmodligen rent språkligt och stilistiskt lämnar en del att önska, så att säga. Förknippat med något större lidande skall det väl dock inte vara att läsa Inferno, jag räknar med att det går rätt fort. När ni andra kollar på Melodifestivalen (erkänn nu!), då plöjer jag mig igenom den här boken. Snart får ni veta vad den går för!

torsdag 16 maj 2013

Vad väljer du: Joe Hill eller lolcats?


Jag har litet svårt att släppa NOS4A2, så fascinerande tyckte jag att den boken var. Förutom att helt enkelt vara en spännande och bra bok finns det i den också mycket detaljer man kan roa sig med att fundera över. Bland annat finns en del blinkningar till Joe Hills tidigare böcker, till exempel nämns vid ett tillfälle den lilla hålan Lovecraft som ett konstigt ställe (det är där böckerna i serien Locke & Key utspelar sig). En del Josh Whedon-nörderier finns det också, bland annat ett skämt om browncoats som man måste vara en äkta fan för att förstå på rätt sätt... Och visst kan man hitta hintar till Stephen King också. Att en bil spelar en viktig roll för tankarna till Kings eget bilmonster i Christine, men det finns även andra småsaker som man hittar om man letar efter dem. Det är dock inte alls nödvändigt att man har alla referenser i huvudet när man läser, de är bara bonus. NOS4A2 är helt och hållet begriplig även om man aldrig läst varken Joe Hills tidigare böcker eller något av pappa King.

En del sådana här saker talar Joe Hill om i en rätt kul intervju med honom som publicerades i Toronto Sun häromdagen. Det är där han säger att början av en bok är viktig, för annars kanske läsaren tröttnar och börjar titta på katter på internet istället. Roliga kattbilder är ju alltid trevliga, så det är naturligtvis ett reellt hot för alla författare...

I intervjun talar Joe Hill också litet om filmen Horns, som enligt planerna skall ha premiär till hösten. Det är Daniel Radcliffe som spelar huvudrollen som den hornförsedde Ig, och det kan säkert bli bra. Fast han ser verkligen inte klok ut på bilderna! Titta här till exempel, Daily Mail har en artikel med en serie bilder ur filmen. De där hornen alltså...

onsdag 15 maj 2013

Ett annat hemsökt Hill House

The Tale of Halcyon Crane av Wendy Webb börjar med att huvudpersonen Hallie James får ett brev som hennes mamma skrivit kort före sin död. För Hallie kommer det här som en chock, hon har nämligen trott att mamman varit död sedan många år. Nu visar det sig att så inte varit fallet, och att Hallie ärvt både en rejäl förmögenhet och ett stort hus som gått i arv i släkten i flera generationer. För att reda ut det hela åker hon till den plats där modern levt, en avlägsen ö i det stora sjödistriktet i den amerikanska mellanvästern. Väl på plats blir hon mottagen med mycket misstänksamhet av den buttra lokalbefolkningen på orten och hon inser att det nog finns många mörka hemligheter i familjens historia. Huset hon ärvt visar sig var stort och ståtligt, men samtidigt också på sitt sätt skrämmande. Även om hon är den enda som bor där verkar det inte som att hon är helt ensam.

Det här är en gotisk skräckroman med alla obligatoriska inslag: hemsökt hus, mystisk hushållerska, ogästvänliga bybor, stormigt väder och dimma, mystiska ljud i natten och en släkthistoria fylld av ond bråd död. Det är så totalt genomfört att författaren inte ens kan låta bli att låta huvudpersonerna själva kommentera detta. "It all sounds quite Gothic" säger Hallies exman till henne när hon berättar om allt som hänt (s. 178). Allt man kan önska av en sådan här roman finns alltså med, och det är både ganska spännande och välskrivet. Fast samtidigt blir det också litet förutsägbart och inte heller helt originellt. Bitvis är det lagom otäckt med de långa nätterna i det uppenbart hemsöka stora huset. Men nagelbitarläskigt som hos till exempel Simone St James blir det inte. Även om spökena i den här boken åtminstone stundtals är tämligen mordiska känns det aldrig så väldigt skrämmande. Man litar på att Hallie skall klara upp allting och helt i linje med detta slutar heller inte boken med någon stor uppgörelse, vilket blir något av ett antiklimax. Utan att avslöja vad som händer kan jag säga att det går ganska enkelt. Det går inte riktigt att skaka av sig känslan av att författaren fick slut på sidor och därför fick stryka de sista kapitlen...

Förutom att de gotiska elementen sitter perfekt på plats finns även vissa blinkningar till annan litteratur inom samma genre. Det stora huset som Hallie ärver visar sig vara byggt av en man med efternamnet Hill, vilket gör att en bit in i boken börjar huset kallas för Hill House. Det känner vi givetvis igen från The Haunting of Hill House av Shirley Jackson, som jag skrev om häromdagen. I den boken hade också huset ägts av en familj med efternamnet Crain, i den här boken är familjenamnet snarlikt: Crane. Det finns många andra likheter mellan de bägge böckerna, till exempel den strama hushållerskan som förekommer på båda håll. Ändå är The Tale of Halcyon Crane absolut inte någon kopia, för på många andra sätt har den inte alls samma upplägg som Shirley Jacksons bok.

Styrkan i den här boken är miljöskildringarna, som är helt förföriska. Jag vill också befinna mig på en vacker och stillsam badort off season, där jag kan sitta inne framför brasan medan det stormar och regnar utanför. Eller cykla längs en liten enslig väg i den klara och kalla höstluften medan solen blekt lyser på de sista gula höstlöven som sitter kvar på träden. Och visst är det här trevlig läsning, vill man ha en gotisk roman med spökiga inslag kan definitivt Wendy Webb rekommenderas.

tisdag 14 maj 2013

Slutet för Sookie



Häromdagen hade Eli läser och skriver ett inlägg som handlade om bokserier som hon inte avslutat. För egen del har jag också påbörjat väldigt många serier utan att läsa klart dem, men jag ser inte det som ett så stort problem. I vissa fall är det helt enkelt så att jag inte hunnit med alla delar, men att jag tänker mig att någon gång i framtiden läsa mer i samma serie. Även bra böcker kan bli för mycket om man överdoserar, så det gäller att gå fram med måtta. Men i många andra fall har jag medvetet valt att inte fortsätta med fler böcker. Jag ser det som en slags timing, där det gäller att veta när man skall lägga av. Det finns serier där de första böckerna är riktigt bra, men där det helt enkelt inte håller hela vägen. Ett sådant exempel är Laurell K. Hamiltons böcker om Anita Blake, där jag tyckte att de första böckerna var helt ok varulvs-/vampyraction. Sedan efter ungefär bok fem blev det helt obegripligt tråkigt och dåligt. Någon gång skall jag berätta vad jag verkligen tycker om Anita Blake...

Idag tänkte jag istället fundera litet kring en annan serie som jag gav upp efter ett tag, nämligen Charlaine Harris böcker om Sookie Stackhouse. Jag började läsa de här böckerna för rätt länge sedan, när bara de allra första hade kommit ut. Då tyckte jag att de var smått harmlösa, men ändå trevliga att lägga ett par timmar på. Jag läste en om året ungefär och efter ett tag hade det blivit rätt många böcker. Men där någonstans blev det som att det inte längre hände något spännande längre och ärligt talat var jag rätt trött på Sookies kärleksliv. Helt och hållet har jag inte gett upp de här böckerna, vi får väl se om andan faller på någon gång.

Intressant i sammanhanget är dock att den sista boken i serien kommit ut häromdagen, där man skall få veta hur allting slutar för Sookie och de andra. Dead Ever After heter den, och det är uppenbarligen en bok som orsakat mycket raseri hos den trogna läsarskaran. Kolla till exempel läsarrecensionerna på Amazon eller Goodreads, många av dem är helt galet arga. Visst finns det en del som är positiva, men väldigt många är det inte – och man får en känsla av att de som skriver verkligen gillat de tidigare böckerna i serien. Författaren själv anade säkert vad som var på gång, för hon hade redan i förväg meddelat att hon inte tänkte göra någon promotionturné för boken. Hon ville nog inte ville utsätta sig för en lång räcka med besvikna läsare som hon var tvungen att förklara sig för dag efter dag...

Visst har jag kollat upp vad det är som gjort folk så upprörda, men det är egentligen inte det intressanta i sammanhanget (ni får inga spoilers av mig!). Riktigt fascinerande tycker jag istället att förhållandet mellan författare och läsare är, där enligt vad jag förstått de ilskna fansen tycker att den sista boken inte passar ihop med de tidigare. De menar att det som byggts upp i bok efter bok helt plötsligt inte finns där längre, och att vissa huvudpersoner inte alls beter sig och resonerar som man kommit att förvänta sig efter att ha läst så många böcker om dem. Charlaine Harris tycker givetvis att hon som författare har rätt att bestämma över vad hon själv skall skriva och att läsarna inte har något att säga till om vad som skall hända. Av hennes facebook-sida framgår att hon känner sig rätt sårad över reaktionerna som boken fått, och det kan man ju förstå. Detta särskilt som vissa enligt Aftonbladet påstås ha gått så långt att de både hotat henne till livet och sagt att de själva skulle begå självmord. De där sakerna har jag svårt att tro att någon menar på allvar, men däremot kan det nog stämma att en del blivit så upprörda över förhandsinformationen om boken att de bestämt sig för att inte köpa den.

Ja, vad tycker ni: får en författare göra vad som helst med sina fiktiva karaktärer? Det anser väl jag, men samtidigt är det ett problem om det som händer i en bok inte känns trovärdigt. Om tuffa coola vampyrer helt plötsligt är tandlösa mesar (en alltför vanlig utveckling i många vampyrböcker) – det är precis just sådant som får en att tänka att ääh, den här bokserien tänker jag inte slösa mer tid på. Jag läser något annat!


måndag 13 maj 2013

Det hemsökta Hill House


"... and whatever walked there, walked alone."

Av någon anledning har det blivit en hel del böcker om spöken och hemsökta hus på sistone, vilket fick mig att återvända till en riktigt klassiker på området: The Haunting of Hill House av Shirley Jackson. Den här boken, som ursprungligen gavs ut 1959, tyckte jag var helt sanslöst otäck när jag läste den i tonåren. Det var därför intressant att läsa om den nu, både för att jag ville se om jag fortfarande tyckte den var lika läskig och för att jag ville jämföra den med andra böcker som jag läst mer nyligen.

The Haunting of Hill House handlar om dr Montague som tillbringar ett antal dagar i det ökänt hemsökta Hill House för att studera övernaturliga fenomen som påstås uppträda där. För ändamålet har han bjudit in tre andra personer: dels Theodora och Ellen som bägge har någon slags tidigare erfarenheter på det mystiska området, dels Luke som är en släkting till husets ägare (och arvtagare till det). Tanken är att de fyra skall bo i huset och noga dokumentera allt märkligt som händer. Ett enkelt upplägg, men hur avslappnad och kritisk attityd man än har i förväg är det något helt annat när man är ensam och rädd mitt i natten i ett stort skrämmande hus.

Visst är det här en bok som håller att läsa om. Det är inte utan anledning som Shirley Jackson med bland annat denna bok fortfarande många år efter sin död (1985) anses vara en av de stora inom den här sortens litteratur. Hill House är ett riktigt ondskefullt ställe och som läsare vill man verkligen inte byta plats med personerna som bosätter sig där. Det mest skrämmande är att det inte finns någon logik bakom det som händer, ingen påtaglig orsak till att dörrar stängs av sig själva, att konstiga ljud hörs på natten och att kalla fläckar uppstår mitt i vissa rum. Man kan därför inte veta vartåt det hela är på väg, alltså om det verkligen kommer att bli farligt på riktigt. Inte heller finns det något sätt att sätta stopp för det som händer, inte till exempel någon osalig ande som huvudpersonerna kan fördriva. Det är bara otäckt och olycksbådande, på värsta sätt. Är man mörkrädd är det här verkligen inte en bok som den saken lättare...

Det måste dock sägas att jag inte tyckte The Haunting of Hill House var lika skrämmande nu när jag läste om den. Jag har nog blivit avtrubbad av ett flitigt skräckläsande under många år, samtidigt som jag mindes handlingen i boken så pass väl att jag kom ihåg vissa överraskningsmoment som jag tyckte var verkligen obehagliga första gången. Men ändå, det här är en välskriven och väldigt bra bok även om man vet hur det slutar. Det är också intressant att se hur många senare hemsökta hus i litteraturen som säkert åtminstone indirekt fått sin inspiration härifrån. Overlook Hotel i The Shining är bara ett exempel och det finns många fler.

söndag 12 maj 2013

NOS4A2

Joe Hills nya bok har varit omtalad som något alldeles extra under en ganska lång tid nu, så när jag väl satt där med NOS4A2 i händerna kändes det nästan overkligt. Och skulle den leva upp till förväntningarna..? Svaret på det är mycket enkelt: räkna med det. Joe Hill har varit en författare som gjort flera helt ok böcker  (En hjärtformad ask gillade jag) och serieböckerna Locke & Key är bättre än det mesta i den genren för tillfället. Men glöm det, den här boken är något helt annat. Jag skulle vilja säga att med NOS4A2 etablerar sig Joe Hill som en av de stora skräckförfattarna. Så enkelt är det.

Förkortningen NOS4A2 är alltså registreringsnumret på en bil, en gammal svart Rolls-Royce Wraith som den synnerligen obehaglige Charlie Manx kör omkring i och kidnappar barn. Enligt egen utsago hjälper han dem så att de för evigt skall få vistas i "Christmansland", där det alltid är julafton med godis, presenter och roliga lekar.  Eller egentligen handlar boken ganska litet om just detta, det här är inte på något sätt en seriemördarthriller om bortförda och mördade barn. Huvudpersonen är istället Vic McQueen, en stenhård bikertjej med tatueringar över hela kroppen. Hon har sedan barnsben en speciell förmåga, hon kan nämligen hitta försvunna saker. Inte så att hon är en spågumma eller får visioner om var något är, utan hon kan rent bokstavligt ta sig till platsen och hämta det som är försvunnet. Att hon förr eller senare skulle stöta på Charlie Manx, får väl ses som tämligen självklart.

"This time I wanted to go big" har Joe Hill sagt i invervjuer om NOS4A2, och det är precis så det känns när man läser den. Det här är en ambitiöst upplagd bok som verkligen är något alldeles extra. Ganska otäckt är det, det är ju ändå skräcklitteratur det handlar om, men framför allt är det en fascinerande och fantastisk berättelse om var gränserna går för det vi uppfattar som verklighet. Huvudpersonerna känns helgjutna och har ingenting av det där plastiga och perfekta som så många andra författare inte verkar våga släppa. Vic McQueen är både en stenhård hjältinna som kör motorcykel, samtidigt som hon är rätt härjad av alla jobbiga saker hon varit med om (magi har sitt pris, ni vet). Men någon skadad och skör liten sak, det är hon ändå inte. Charlie Manx kan nog gå till litteraturhistorien som en av de mest vidrigt läskiga skurkarna, detta trots att han egentligen inte gör så mycket mer än kör bil i boken. Även om det förekommer en del våld är det här inte en bok där det otäcka ligger i detaljerade beskrivningar av tortyr och dödande. Man fattar att de mest hemska saker har hänt och kommer att hända, men det skrämmande är stämningen och vissa extremt creepy personer (det finns fler bad guys än Charlie Manx).

NOS4A2 handlar som sagt på sätt och vis om bortförda barn, och det gav faktiskt en extra obehaglig dimension till läsningen att samma dag som jag började på boken avslöjades det på nyheterna att man hittar de tre kidnappade flickorna som hållits fångna i tio år i en källare i Cleveland. För en förälder måste det vara fruktansvärt att mista ett barn, men helt osannolikt hemskt att leva i osäkerhet om ifall ens dotter eller son förts bort av en galning som hållit dem fångna och våldfört sig på dem. Utan att avslöja något om handlingen kan jag säga att NOS4A2 inte innehåller några sådana scener. Det finns en del väldigt skrämmande saker som har med barn att göra, men det rör sig inte om barn som plågas. Så hoppa inte över den här boken för den sakens skull!

Något som är ett tema i boken är en besatthet av allt som rör jul: julgranar, julsånger, julgodis och så vidare. När man börjar läsa känns det fel, ingenting som har med jul att göra är ju särskilt aktuellt så här i vårtider. Allteftersom man kommer in i handlingen börjar det där skava mer och mer, och efter att man läst klart kommer man nog aldrig att tycka att julen är densamma igen. Precis som clowner kan vara hur läskiga som helst kan faktiskt även julsånger vara det, tro mig. Det här är inte en bok man skall plocka upp någon gång i december, om man inte känner för att hoppa över julfirandet vill säga.

Alltså: jag tyckte att det verkligen var en upplevelse att läsa NOS4A2. Den är helgjutet en av årets bästa och kommer definitivt få en hedersplats i min bokhylla. Samtidigt är det en tegelsten som det kräver en del tid att ta sig igenom. Jag tyckte inte att det var en bok att sträckläsa så snabbt som möjligt, utan snarare en sådan man vill förlora sig i och hoppas skall räcka så länge som möjligt.

Missa inte att ta en titt på boktrailern för NOS4A2. Den är kort, men sätter stämningen perfekt utan att spoila en enda detalj utom att det förekommer en motorcykel.

lördag 11 maj 2013

Tegelstenstaggad


Det skriv om tegelstenar runt om på många bokbloggar just nu, och Bokstävlarna taggade mig att skriva om mina egna boktjockisar. Det hela går ut på att man skall visa upp:

1. de fem tjockaste böcker som står i hyllan hemma som jag har läst
2. de två tjockaste böcker som står i hyllan hemma som jag inte har läst


Jag gillar verkligen tjocka böcker, så det här är ett tema som passar mig. Det har faktiskt hänt att jag avfärdat vissa böcker därför att jag tyckt att de varit för tunna och därmed inte trott att de skulle vara bra nog. Vissa saker känns som att de behöver många sidor för att författaren skall hinna med allt som är nödvändigt. Dessutom förstår jag inte vitsen med att böcker skall vara så korta att de går fort att läsa. Det är väl tvärtom, man vill ju att de skall räcka länge! Det finns det få saker som är lika härliga som att krypa upp i soffan med en riktigt tjock bok och veta att det kommer ta låååång tid innan man måste släppa den ifrån sig.

Nu är ett problem att det inte riktigt är görligt att hitta de längsta böckerna hemma hos mig. Det skulle kräva en del tämligen tidskrävande genomgångar av böcker som stuvats in bakom andra böcker och så vidare. Dessutom har jag mycket vetenskapliga böcker (jag är historiker till yrket), och många av dem är väldigt tjocka. Så någon brist på tegelstenar råder det verkligen inte för min del! Om Day after tomorrow kommer behöver jag inte bränna några böcker, jag kan isolera lägenheten med dem. 

Jag har också rätt stora krav på vad som skall räknas som en tegelsten. En definition som jag hört är att i kategorin ingår alla böcker som är +500 sidor, men det tycker jag känns tunt i sammanhanget. Över 600 bör det definitivt vara, helst avsevärt mycket mer. Därmed dock inte sagt att allt som är långt är bra. Det finns många böcker (som kan vara mycket kortare än 500 sidor) där jag tycker att bokförlaget borde sett till att de skars ned rejält innan de gavs ut. Bara för att det är enkelt att skriva långt på moderna datorer betyder inte att alla böcker har handling som håller för sitt sidantal. Ibland är kort det enda rätta och då skall boken anpassas efter det. Ta Feberflickan av Elisabeth Östnäs som exempel, 127 sidor och helt perfekt längd. 

I alla fall, nedan kommer sju väldigt mångsidiga (haha) böcker som ligger mig särskilt varmt om hjärtat, men om de verkligen är de tjockaste böckerna jag äger låter jag vara osagt. Flera av dem har jag skrivit om här på bloggen tidigare, vilket väl i sig visar att tegelstenar är något jag gärna läser. Väl värda att lägga tid på trots eller på grund av sidantalet är de här böckerna i alla fall! 

1. NOS4A2 av Joe Hill (688 s) är min senast utlästa tegelsten. En underbart bra bok som jag kommer att skriva mer om här på bloggen inom de närmaste dagarna. 




2. En favorit på på senare år har Justin Cronin kommit att bli, först med Flickan från ingenstans/The Passage (907 s) och sedan med uppföljaren The Twelve, som dock knappt nådde upp till 700 sidor. Här väljer jag därför självklart den första boken, med många många sidor zombieapokalyps. 




3. I tonåren läste jag mycket av Anne Rice, och inte bara böckerna i serien Vampire Cronicles. The Witching Hour (965 sidor) är första delen i trilogin om the Mayfair witches, som handlar om en New Orleansfamilj där medlemmarna har vissa speciella förmågor som dessutom går att spåra långt tillbaka i tiden. 



4. Häxor hittar man också i Alla själars natt/A Discovery of Witches av Deborah Harkness (689 s). Jag gillar den här boken med alla dess häxor, vampyrer och demoner och jag vet att många av de som läser den här bloggen också gör det. Det syns nämligen på statistiken över besök och google-träffar. Tyvärr verkar dock inte Deborah Harkness-fansen vara tillräckligt många för att del två i denna serie skall ges ut på svenska. A Shadow of Night är rejält tjock den också, om än inte med lika många sidor som den första delen. 




5. American Gods av Neil Gaiman (632 s) är en fascinerande resa genom ett modernt men slitet USA befolkat av gamla mytologiska figurer som tappat all mål och mening. Jag har försökt rekommendera den här boken till många andra, men de har bara tyckt att den varit tråkig och obegriplig. Inte jag, det här är en av mina stora favoriter! Notera på det här exemplaret också den lilla stickern som säger "as good as Stephen King or your money back". Otroligt komiskt!



6. Den första av de två olästa tegelstenarna blir Pestens tid av Stephen King. Visserligen har jag läst den för länge sedan, men det här är den nya och utökade versionen. 1222 sidor, yay! Att Stephen King skulle komma med bland tegelstenarna på ett eller annat sätt kändes som självklart, han är ju verkligen en mästare på att skriva riktigt långa böcker. Och bra också!



7. Min andra olästa tegelsten blir The Accursed av Joyce Carol Oates (667 s) som jag köpte när jag var i London nyligen. Förhandsinformationen utlovar en gotisk skräckroman om förra sekelskiftets Princeton, vilket ju låter hur bra som helst. Jag ser fram emot att läsa den!


För egen del har jag också en förmåga att skriva långt, vilket inte minst syns på det här blogginlägget. Ibland behöver man helt enkelt många ord på sig för att uttrycka det man vill ha sagt, och så får man hoppas att läsarna vill stanna kvar till slutet. Hur som helst är tanken att man skall tagga någon annan som skall svara på samma frågor, men jag hoppar nog över det. Vad jag kunnat se är många av mina favoritbloggar redan taggade, och om någon händelsevis inte blivit det kan ni väl ta saken i egna händer utan att jag nämner just er blogg. För det är väldigt kul att se hur andra svarar på de här frågorna! 

fredag 10 maj 2013

An Inquiry into Love and Death

Jillian Leigh är en modern ung dam. Hon pluggar på universitetet i Oxford och kör bil, saker som inte var så vanliga att kvinnor ägnade sig åt på 1920-talet. Även om hon uppskattar att leva ett självständigt liv tycker hon dock att det går litet för långt när föräldrarna (som befinner sig utomlands) kräver att hon i deras ställe skall ta hand om formaliteterna i samband med hennes farbrors död. I det ingår både att Jillian skall identifiera hans döda kropp och resa till en liten landsbygshåla och ta reda på hans efterlämnade saker. Till saken hör att hennes far, en mycket framgångsrik forskare i kemi, inte sett med blida ögon på farbroderns yrkesval. Han var nämligen en spökjägare som reste runt för att undersöka övernaturliga fenomen på olika platser, och det var i samband med ett sådant uppdrag som han avlidit under oklara omständigheter. När Jillian väl kommer fram till den lilla byn Rothewell visar det sig vara mycket som inte riktigt står rätt till. Scotland Yard undersöker farbroderns död, så frågan är om det verkligen var en olyckshändelse som låg bakom. Och hur är det egentligen med traktens välkända spöke? Enligt gamla berättelser hemsöks kusten och skogarna kring byn av en smugglare från 1600-talet med namnet Walking John, och det var givetvis honom som farbrodern intresserat sig för. Som Jillian själv kan konstatera är det mycket konstigt som försiggår, inte minst nattetid. Men är det verkligen spöken som ligger bakom eller finns det andra ljusskygga verksamheter som folk försöker dölja?

An Inquiry into Love and Death är Simone St James andra bok, alltså uppföljaren till The Haunting of Maddy Clare som tidigare hyllats här på bloggen. Det är dock inte någon fortsättning på Maddy Clare-boken, även om temat är likt: 1920-tal och professionella spökletare. I den förra boken handlade det om människor som efter kriget fyllde sin vilsenhet och sina tomma liv med att jaga spöken, inte för att de egentligen var så intresserade av det övernaturliga utan snarare för att de varit med om så mycket hemskt att ingenting kunde göra dem rädda mer. Den här gången får vi helt andra perspektiv. Jillian har efter en skyddad och privilegierad uppväxt nästan dåligt samvete för att hon klarat sig igenom både krigsår och svåra tider helt utan problem, medan Scotland Yard-detektiven Drew Merriken definitivt har gått vidare och skaffat sig ett meningsfullt liv (som polis) efter att ha varit stridspilot under kriget. Bägge böckerna ha dock gemensamt att de problematiserar hur krigupplevelserna på många sätt vilar som en skugga över allas liv, och att många vanliga människor brottas med tankar kring gott och ont, rätt och fel. Det är en sak att tycka till om hur man rent principiellt borde agera i olika situationer, något annat att minnas att man själv gjort eller sett de mest fruktansvärda saker. I boken är det här skildrat på ett sätt som gör att det blir ett djup hos huvudpersonerna och man skulle faktiskt mycket väl kunna läsa den även helt utan några eventuella övernaturliga inslag, allting är tillräckligt intressant ändå.

Samtidigt – det här är inte en bok där spökerierna känns överflödiga, utan det är verkligen för deras skull man bör läsa den. An Inquiry into Love and Death är nagelbitarläsning nästan från första början. Med subtila och effektiva medel bygger författaren upp en stämning som gör att man efter att ha läst det här helst inte vill sitta ensam hemma en mörk och regnig natt. Det är mystiska ljud utanför (grenar mot fönstret, eller..?), kalla vinddrag och katter som stannar upp som om de såg något. Och farliga saker kan mycket väl hända – någon eller något låg ju bakom farbroderns död. Så vem vet vad som kommer härnäst? Det rör sig visserligen inte om en skräckhistoria som gör att man ligger sömnlös, men visst är det isande mysrysigt på bästa sätt. Vill man ha spökerier, historiska miljöer och engelsk landsbygd, då är det här en bok att rekommendera.

onsdag 8 maj 2013

"Do not make me use my librarian voice"


"Boy, is this your lucky day!" She clasped her hands. "You found yourself a librarian! I can help with the figuring-out thing and point you toward some good poetry while I'm at it. Its what I do."

Nej, Joe Hills nya bok handlar inte alls om bibliotekarier, men litet sann kärlek till bibliotek hittar man ändå i den. Och det är ju aldrig fel. Jag är mitt uppe i läsningen av NOS4A2 och kan bara säga ojoj, det här är verkligen något extra! Hoppas den håller måttet hela vägen (nästan 700 sidor), för i sådana fall är det här definitivt en av årets bästa böcker. En väldigt fin utgåva är det också, med illustrationer av Gabriel Rodriguez (som tecknat Locke & Key bl.a.). Titta här på omslaget, blod och döda insekter! Det är detaljerna som gör det...

tisdag 7 maj 2013

Hemlös

I en värld där varulvar, vampyrer och spöken är helt vardagliga företeelser är lady Alexia Maccon något unikt. Hon är nämligen "själlös", viket bland annat betyder att varulvar och vampyrer tappar sina övernaturliga krafter tillfälligt om hon rör dem. Spöken kan hon exorcera på samma sätt, om än med ett permanent resultat. Alexia är med andra ord rätt skrämmande i andras ögon, något som är påtagligt även i den tredje boken om henne, Hemlös. I den möter man samma steampunkiga alternativa viktorianska värld som i de två tidigare böckerna i serien av Gail Carriger. Det betyder förutom övernaturliga varelser av olika slag också samma humoristiska ton och ständiga inslag av fula hattar, ett intensivt tedrickande och ett antal udda färdmedel (t.ex. luftskepp och en märklig "ornihopter"). Den här gången blir det dessutom ett livsfarligt parasoll, mekaniska nyckelpigor, underbart god pesto och – ve och fasa! – kaffe.

Jag tycker att ett problem med Gail Carrigers böcker är att det komiska så lätt får slagsida mot att bli fånigt, vilket är synd. För det är nämligen en väldigt trevlig bokserie med en sympatisk hjältinna och många engagerande bifigurer. Men jag tycker att Hemlös lider mycket mindre av det fåniga än de tidigare två böckerna. Framför nummer två i serien, Chanslös, gick litet på tomgång. I den tog en lång resa alldeles för mycket tid från själva handlingen och dessutom blev det rätt tjatigt att Alexia hela tiden skulle kommentera att hennes varulvsmake hade snygg ända. I Hemlös känns det som att Gail Carriger tagit ett mer fast grepp om handlingen, för nu börjar det hända saker. Alexia får veta mer om vad det innebär att vara själlös och börjar inse att det finns många som är så rädda för henne att de gärna skulle röja henne ur vägen. Samtidigt finns det andra krafter i rörelse som vill utnyttja henne för sina egna syften. Såväl vampyrer som tempelriddare, mystiska vetenskapsmän och uppfinnare samt den engelska drottningen har alla sina egna orsaker att intressera sig för Alexia. Och långt ifrån alla är vänligt inställda till henne, om ens någon. Flera av bifigurerna i handlingen börjar också få litet mer fasta konturer i den här boken. Det gäller inte minst ett antal kvinnor som tidigare framstått som tämligen hönsiga, som väninnan Ivy och Alexias systrar. När de övergår från att vara småkorkade till att bli intriganta gillar jag dem mycket mer än förut.

För att sammanfatta känns det verkligen inte som att den här bokserien håller på att tappa fart, utan tvärtom som att den blir bättre och bättre efterhand. Jag ser fram emot de kommande delarna, inte minst därför att Hemlös slutar på ett sätt som gör att man bara måste få veta vad som händer. Slutet blir ett enda "va, nämen, så kan de väl inte göra!?" Nästa bok nu på en gång, tack!

Recensionsexemplar från Styxx fantasy.

måndag 6 maj 2013

Försvunnen..?



Som ni kanske märkt har det varit tyst här på bloggen ett litet tag. Betyder det att jag kanske är ute på någon slags spännande äventyr bortom internets räckvid? Nej då, det är inte något sådant. Jag tänker inte avslöja några detaljer, men ni kanske sett att kvällstidningarna idag skriver att kräksjukan "sprids blixtsnabbt" trots att det är början av maj. Ni fattar hur det ligger till...

Det påstås att det visst har blivit sol och vår ute, men själv känner jag mig ungefär som en drake som legat gömd i en mörk grotta i flera dagar. De enda jag orkat göra har varit att läsa, så nu har jag högvis med böcker att blogga om. Snart tillbaka igen, hoppas jag!